lördag 27 januari 2018

Rollspelsraljerande och en gnutta luftgevärspromotion

Det har blivit mycket rollspel för undertecknad på sistone. Jag har på något vänster lyckats hålla liv i  en någorlunda sammanhängande kampanj i Fantasy!, utan att vare sig tröttna på kampanjmiljön eller reglerna, vilket är lite av en bedrift i mitt fall. Nu är ju visserligen Fantasy! mitt go to-system när det gäller alla former av grottröj och svärdsvingaraction, men jag är ju förtjust i att prova nya system titt som tätt. Det som måhända bidragit till livslängden är väl att jag valt att förlägga kampanjen till den gamla Drakar & Demoner-världen Ereb Altor, som visserligen inte är trovärdig på en fläck, men den har tillräckligt mycket bakgrundsfluff för att verka levande samtidigt som den är tillräckligt mycket lapptäckesfantasy för att man ska kunna köra lite vad man vill i den. Vikingafantasy? Kör! Engelsk senmedeltida riddarfantasy? Kör! Barbarer i björnblöja på karga stäpper-fantasy? Kör! Kör! Kör! Fast mest beror det väl på att spelgruppen de facto haft möjlighet att spela någorlunda regelbundet. Nåväl.

Vidare har jag roat mig med att plöja igenom regelböcker till diverse andra system som har legat och samlat damm i hyllan, så jag tänkte roa mig med att yttra några ord om dem. Svenska kulter, även det från Saga Games, har jag gått och sneglat på länge. Regelmässigt är det tämligen enkelt och smidigt, liksom Arferts övriga alster, och verkar i stort sett bygga på Parallel Worlds-reglerna. Det utspelar sig i Anders Fagers litterära Lovecraft-Sverige, och har av Arfert sammanfattats en blandning mellan H.P Lovecraft och Snabba Cash. Det är en ball spelvärld, men jag tror inte att jag behärskar improvisationsförmågan som krävs för att kunna göra något vettigt av spelet i fråga, dessvärre.

Nattens Varelser heter ett nytt skräckrollspel från Kängtrollspel som givits ut av Saga Games. Regelsystemet får väl sägas vara besläktat med Fantasy!, och är således snabbspelat och lättförstått. Spelet är är ett gotiskt skräckspel som hämtar en stor del inspiration från TV-serien Penny Dreadful. Spelarna får alltså springa runt i 1800-talets London och kämpa mot klassiska, gotiska skräckskurkar såsom vampyrer, vansinniga vetenskapsmän och vredgade vålnader. I mångt och mycket tycker jag att det är en trevlig ersättare för den gamla, första utgåvan av Chock (som ju för övrigt är på väg att få en ny, svensk reboot). En detalj som tål att nämnas är att Nattens Varelser saknar generella regler för just skräck hos rollpersonerna, vilket annars brukar vara industristandard i en eller annan form. Det lämnas istället åt spelarna att de facto rollspela rollpersonernas reaktioner på det ohyggliga och övernaturliga. De få rena skräckregler som finns gäller istället några specifika förmågor som vissa av monstren har. Hur som helst blir jag sugen på att testa spelet, så det får nog bli en one-shot med introduktionsäventyret vid tillfälle.

Savage Worlds-reglerna har jag skummat igenom tidigare, men nu har jag faktiskt tagit mig tid att sätta mig in i dem. Regelboken beskriver sig självt som "Fast, fun, furious", vilket man väl får hålla med om i någon mån. De är gjorda för att spela pulpiga actionäventyr med massiva slagsmål och jaktscener. Ungefär. Just stridssystemet är tämligen spännande, och har en trevlig mekanik för att avgöra turordningen - spelarna drar helt sonika ett antal kort från en vanlig kortlek, snabba rollpersoner drar flera kort och sparar det med högst valör. Därpå räknar spelledaren ned från 13, och man agerar när ens valör räknas upp. Med andra ord blir det en spännande stämning av osäkerhet eftersom man aldrig vet när en viss deltagare faktiskt får agera. En bonus är att man får rulla många olika sorters tärningar, vilket ju alltid är trevligt. Fast ska man vara lite elak så är väl egentligen Savage Worlds ett miniatyrfigurslagsspel med påklistrad rollspelsdräkt, men det är ju inget fel i sig.

Vidare har jag än en gång försökt ta mig an reglerna till det svenska rollspelet Noir. Det har ett väl utarbetat system för att skapa rollpersoner med drivkrafter, personliga demoner och en förankring i världen, men det är ingenting man sätter sig ned och gör på en pisskvart, om vi säger så. Just själva regelsystemet har jag inte lyckats sätta mig in i än, så jag kan inte uttala mig om huruvida det är tungrott eller ej. Dels är det som att springa in i en vägg av text när man ska sätta sig ned och läsa boken, dels blir man nästan smått deprimerad när man tar sig an världsbeskrivningen. Grejen är den att många verkade bli besvikna på spelet Noir, eftersom de förväntade sig något annat än vad de fick, och jag kan nog förstå varför. Titeln och utseendet på boken för ju givetvis tankarna till klassisk film noir, och det är utan tvekan en av inspirationskällorna till spelet. Den tidigare nämnda processen för att skapa rollpersoner är utformad för att skapa just den typ av trasiga personer som film noir brukar gestalta, och den första novellen som ska ge en smak av spelvärlden ursäktar sig inte, utan vräker genast in läsaren i en oförlåtande värld fylld av kriminalitet, svek och övergrepp. Så långt levererar den vad man förväntar sig. När spelvärlden dock beskrivs så märker man genast att den har mer gemensamt med George Orwells 1984, än den amerikanska storstaden med snygg fasad men ruttnande innanmäte som i alla fall jag brukar förknippa med film noir. Jag har inget problem med att man hittat på en egen spelvärld, däremot har jag lite svårt för att få grepp om hur de vill att den ska gestaltas. Tillåt mig att raljera.

Jag tänker inte gå in på begreppet film noirs historia eller slikt, mer än att nämna att det i regel syftar på de gangster- och kriminalfilmer som producerades i kölvattnet av världskrigen. De gestaltar ofta desillusionerade människor som gapar efter för mycket, vilket leder dem ned i fördärvet. Försäkringshandläggaren som går med att blåsa sin arbetsgivare, privatdetektiven som luras att ta sig an ett jobb som ingen borde röra eller femme fatalen som lindar fel karl runt sitt finger. Saken är den att de här filmerna representerar en viss sinnesstämning som fanns i det västerländska samhället efter kriget. Nyckelordet är desillusionerad. Mellankrigstidens framtidshopp krossades som en valnöt under en slägga av krigsutbrottet, och trasiga människor återvände hem till ett samhälle i explosiv förändring som de inte längre passade in i. Det är lite det som är grejen. Emedan den amerikanska drömmen är på väg att realiseras i ett fantastiskt, bekymmersfritt 50-tal, är det befolkat av cyniska individer utan tilltro till vare sig mänskligheten eller sagda samhälle. Vad har det med spelet Noir att göra, då? Jag har svårt att se hur jag ska kunna gestalta den sortens personer i en så pass becksvart, dystopisk spelvärld som Noir presenterar. En spelvärld som liksom varit trasig från början, där ingen någonsin haft någon illusion om att tillvaron kunnat vara bra, och således aldrig kan vara, wait for it, desillusionerad. Slut på raljerandet.

Till sist har jag även återvänt till reglerna för gamla Mutant 2089. Jag blev helt enkelt sugen på klassisk cyberpunk, och planen är väl att antingen köra en one-shot vid tillfälle, eller att eventuellt dra igång en kortare kampanj eftersom en av vår spelgrupps deltagare kommer att vara oanträffbar under en tid framöver. Reglerna är ju som bekant klassisk BRP, vilket jag ju ändå behärskar då jag är en Call of Cthulhu-fantast. Däremot ämnar jag nog skruva ned Judge Dredd-elementen i spelvärlden och sikta på något som osar mer Blade Runner och Neuromancer (vilka ju även de hämtar jävligt mycket från film noir, för att återknyta till tidigare raljering). Alternativt tar jag och kör en Firefly-osande kampanj i uppföljaren Mutant R.Y.M.D, det som senare blev Mutant Chronicles. Vi får se.

Avslutningsvis måste jag ju slänga in något cowboyrelaterat. Jag kan ju inte uppdatera bloggen utan att vräka ur mig något om vilda västern. Jag nöjer mig med att säga så här; Jag kommer att behöva köpa en ny bössa snart, för Umarex släpper nämligen den här.

Den skjuter måhända inte lika träffsäkert som Walther Lever Action, men det faktum att den laddas med samma hylsor som Colt-revolvrarna väger upp. Cowboy Action Airgun Shooting når en ny nivå. Mer om det framöver.

söndag 7 januari 2018

2018 års eventuella eskapistiska eskapader

Samma skit. Nytt år. Som fransmännen säger. Nyårslöften har aldrig varit undertecknads grej, men jag siktar åtminstone på att klämma in fler western-relaterade dumheter det året jämfört med föregående. Missbruk har ju en tendens att trappas upp, och så även mitt vilda västern-nörderi. Jag håller visserligen tummarna för att Umarex eller någon annan av skjutjärnsleverantörerna släpper ytterligare en rolig, kolsyredriven westernpuffra även i år (det är väl ändå dags för en Colt Navy nu?), men på det stora hela är jag rätt nöjd med min arsenal nu. Samlingen känns ungefär så komplett som den kan bli.

Det innebär att jag kan fokusera på annat onödigt, som kläder till exempel. Målsättningen nu är alltså att försöka få ihop en hyfsat autentisk utstyrsel. Tidigare har jag ju nöjt mig med att hålla mig på serietidningsnivå, ungefär - ser det okej ut på håll så får det duga. Nu är det dags att skruva upp det nörderiet några steg, med andra ord. Jag har inte riktigt bestämt mig för vad jag ska försöka gestalta än. En klassisk cowboy funkar givetvis alltid, men jag tror att jag ska försöka sno ihop något mer gentlemanna-aktigt.

Bat Masterson får stå som förebild.
En jäkligt snygg väst är redan på ingång, och ett par halvhyfsade byxor har jag redan jagat fatt på, även om jag nog ska höja standarden även där. Högst prio har dock en schysst bowlerhatt och en kavaj av rätt snitt, dvs. en så kallad sacque coat - föregångaren till vår moderna kostymkavaj, för den modeintresserade.

Får jag dessutom ihop en vettig grund-outfit nu så kan jag enkelt kombinera den med detaljer från tidigare dräkter för att variera det hela. Byt ut kubben och kavajen mot slokhatt och sydstatsjacka så har vi plötsligt en laglös desperado, ungefär. Huruvida jag ska jobba ihop något genomtänkt alter ego vet jag inte, men jag har ju redan en gammal doktorsväska, så...

Riktigt vilka cowboydumheter som året ska bjuda på vet jag inte riktigt än, men jag och storebrorsan har ju bestämt oss för att westerndagarna i Holmsveden behöver livas upp. Vidare lär det bli en tredje omgång av westernsläktträffen, samt ännu en vända med det gamla Gävle-gänget. Klaffar det så kan jag förhoppningsvis ta mig iväg till Joce City i år, och jag är dessutom förbannat sugen på att besöka Fort Kodiak.

En annan sak jag hoppas lyckas ro i land i år är några lagom idiotiska omgångar med airsoft-sexskjutare på lämplig lokal. Dalton City vore ju en förbaskat trevlig bana att genomföra detta på, och jag har på känn att det skulle roa banans innehavare om det faktiskt rullade in ett stort gäng iförda tidstypisk utstyrsel med passande beväpning för att kasta plast på varandra. Hur det blir med den saken återstår att se.

Jag har Wild Bunch-looken färdig om det blir fråga om airsoftande...
Vidare leker jag ju med tanken på att sno ihop ett av våra klassiska mordmysterier i någon sorts vilda västern-miljö. En lockande tanke, då jag kan visualisera ungefär hundratjugo olika sätt som det skulle kunna spåra ur på. Det vore lögn att påstå att jag inte är lockad att hyra Lennakatten eller något liknande för en tidstypisk tågresa att genomföra det hela på. Nog för den här gången, vi får se hur det går.

fredag 1 december 2017

Den heliga Graal, eller Tanaka M1897

Det ska erkännas att jag inte hade några större förhoppningar om att det skulle hända, men till slut lyckades jag lik förbannat få tag på den stora saknade pusselbiten i min Cowboy Action Airgun Shooting-samling. Det rör sig givetvis om en airsoft-replika av den klassiska hagelbössan Winchester M1897, från Tanaka. Bössan i fråga försvann väl från marknaden runt 2010, vad jag kan avgöra, och har blivit svårare och svårare att finna i fungerande skick.

Ett stycke gasdriven skytteglädje.
Mitt exemplar dök upp hos Octagon Airsoft, och jag flög på köpknappen som en fluga på en färsk hög med skit. Den visade sig vara långt ifrån mint condition, då själva stommen som kolven är fäst vid hade gått av. Mekaniskt fungerade den dock så bra som man vågar hoppas, det vill säga sisådär - ibland matar den inte fram patronerna, ibland kastar den inte ut dem, ibland fungerar den felfritt.

Kolven lagade jag någotsånär genom att överdosera med JB Weld, och den verkar hålla tillräckligt för att kunna användas till målskytte, förutsatt att den hanteras varsamt, så jag är nöjd så långt. Oavsett vilket skulle jag nog inte bemöda mig med att använda den här modellen i något annat sammanhang än CAAS, då den knappast lämpar sig för praktiskt airsoftspel. Geväret använder sig nämligen av det patronsystem som nu kallas PPS - individuella hylsor laddade med Green Gas och plastkulor. Att springa runt i skogen och tappa bort patroner är med andra ord knappast optimalt. Som tur var fungerar nytillverkade PPS-patroner i den, så jag slipper jaga efter Tanakas originalhylsor, även om dessa kanske matar lite bättre; jag vet inte om det skiljer några millimeter hit eller dit i storlek på dem.

Mekaniskt är den mycket trogen sin krutförebild.
Vid tillfälle ska jag snoka rätt på några av PPS kolsyredrivna hylsor, bara för att testa, men trycket med Green Gas verkar vara fullt tillräckligt för lite CAAS-röj. Den fungerar precis som sin förebild, och man kan använda samma teknik för att ladda den som i riktig Cowboy Action Shooting; alltså att ladda en patron direkt i kammaren och ytterligare en i magasintuben. Däremot skulle jag nog inte våga mig på att använda slamfire-teknik vid skytte, då den knappast håller för den behandlingen i längden.

Nu kanske man kan tycka att pumphagelgeväret inte riktigt känns som en vilda västern-bössa. Winchester M1897 gjorde sig väl snarare känd som den fruktade "skyttegravsbössan" under första världskriget, vilken tyskarna yrkade på att den skulle förbjudas från användning i krig. Fast senapsgas var ju helt okej... Just  97:an är dock ett av de få pumpgevär som faktiskt är tillåtna inom westernskytte, vad jag förstått, och den har dessutom figurerat i ett antal riktigt klassiska westernfilmer; jag talar givetvis om The Wild Bunch och The Professionals.

The Wild Bunch

The Professionals

Det här innebär att jag äntligen har en komplett samling vad gäller luftdrivna Cowboy Action Shooting-gevär. Visst, man kan alltid leta efter varianter, och den som har flest skjutjärn när man dör vinner, men jag är på det stora hela taget nöjd nu. Jag kan stoltsera med en Walther Lever Action, som väl ska efterlikna en Winchester 1892, en gasdriven Winchester M1887 bygelrepeter-hagelbössa, en Winchester M1897 gas-pumphagel, samt en dubbelpipig, gasdriven liten coach gun från Hwasan. Nästa säsongs CAAS-dumheter kan bli storslagna. Nu är det dock nog med vapenköp inom all överskådlig framtid.


Okej, jag skulle ju inte säga nej till en HWS New Model Army, men det lär ju aldrig hända...

söndag 26 november 2017

Fantasyrollspelande och onlinehärj i vilda västern

Undertecknad har äntligen lyckats traggla sig tillbaka in i spelträsket, vilket ju är en tacksam syssla nu när det totala jävla mörkret (läs: den svenska vintern) har svept in. När jag säger spelträsket menar jag givetvis roll- och datorspel. Ingen ska inbilla sig att jag sysslar med okristlig verksamhet såsom hasardspel. För att jag suger på hasardspel. Nåväl. Jag har lyckats sparka igång en rollspelskampanj med Fantasy! från SagaGames, förlagd till Drakar och Demoners gamla spelvärld Ereb Altor, så vi får se hur lång tid det tar innan spelgruppen lyckas bränna ned den planeten. Till att börja med så låter jag dem ta sig igenom nybörjaräventyret Mörkret vid Stigens Slut, helt sonika för att det är ett ganska lättlett scenario. Hur som helst är det skönt att ha kommit igång med rollspelandet igen, då det nu gått en ganska lång tidsperiod där jag inte alls haft lust att spelleda någonting över huvud taget.

Dessutom fick jag feeling och började knåpa på ett eget scenario, vilket inte hör till vanligheterna då jag oftast kör färdiga äventyr. Det hela blir ett hopkok av gammal vikingamytologi, skogs-, grott- och snökräl i någon sorts Conan-inspirerad nordisk miljö. Djupa skogar, höga berg och hjälmar med horn på, ungefär. Jag har kommit förhållandevis långt i skrivandet, så förhoppningsvis lyckas jag hålla ångan uppe och faktiskt producera något spelbart. The Keep on the Borderlands plus The Frost Giant's Daughter plus Vinterskogens Hemlighet är väl ungefär de tankebanor jag haft.


Vad gäller datorspelandet så har jag nu hunnit sänka runt sju timmar i Wild West Online, som släpptes i Alpha-version för någon vecka sedan. Det är egentligen för tidigt att säga om spelet kommer att bli bra eller inte, men att man äntligen vågar sig på ett vilda västern-mmo är väl lovvärt i sig självt. Det var, så att säga, fanimej på tiden. Är man ute efter en givande spelupplevelse så skulle jag dock inte rekommendera någon att köpa det i sitt nuvarande stadium. Inte beroende på alla buggar, glitchar och allmänna grafik- och kontrollsvårigheter som finns, det är ju ändå väggroppar som lär slätas ut med tiden. Nej, just nu är det så klart bristen på saker att göra i spelet som torde avskräcka folk från att skaffa det.


Just nu är det mer eller mindre helt inriktat på att erbjuda Player VS Player-spel, i form av sheriffer och banditer som skjuter varandra och tar varandras prylar. Vilket fungerar sådär, till viss del beroende på förhållandet till den tredje gruppen, som inte är tänkta att ägna sig åt PvP, nämligen civilister. För att förklara upplägget och ta det hela från början; I spelet kan man ägna sig åt en del sysslor för att tjäna pengar, som att springa ärenden åt NPC:s som står och hänger, eller gräva efter guld. Pengarna använder man sedan, så klart, till att köpa vapen, utrustning, prylar och kläder. Så långt inga konstigheter.
Spelar man som civilist så kan man springa ärenden i förhållandevis lugn och ro. Skulle man bli mördad av en bandit så tappar man endast de guldklimpar man eventuellt hade på sig. Ingen jätteförlust, i regel, förutsatt att man som guldgrävare har vett att kränga sina guldklimpar för reda dollars på närmaste bank med jämna mellanrum. Ett "legitimt" sätt att tjäna pengar för att köpa sina prylar istället för hederligt arbete är då så klart att bli ett rånmördande kräk och skjuta ihjäl guldgrävare för att sno deras guldklimpar och lösa in dem själv. Än så länge inga konstigheter, det gör dig paranoid som guldgrävare, och det finns en viss spänning i att rida som vinden med din guldsäck för att komma i säkerhet, nervöst spanande bland klipporna efter banditgäng. Skulle någon skjuta på dig som civilist så blir de efterlysta, och det är fritt fram att panga ned vederbörande utan konsekvenser. Plus att du får sno den skurkens prylar. Alla prylar. Och det är här upplägget börjar gå lite snett.


Grejen med PvP i Wild West Online är att de som främst ska ägna sig åt det, nämligen banditerna och sherifferna, riskerar att förlora allt de har på sig när de spelar. En civilist som blir nedskjuten tappar guldklimpar, en bandit eller sheriff tappar rubb och stubb; vapen, verktyg, ammunition, allt. Och det för en relativt liten belöning. Banditer kan på sin höjd tjäna småslantar på att råna guldgrävare eller stjäla prylar hos någon NPC-bonde, och sheriffer kan tjäna några ynka dollar på att skjuta banditer, men riskerar att förlora alla trevliga prylar de tjänat ihop pengar till att köpa. Här kommer vi till ett av balansproblemen, i och med att det är tämligen riskfritt att aldrig dra på sig sheriffbrickan och istället spela som civilist. Då kan du fortfarande jaga efterlysta banditer (som alltid syns på spelkartan, bör nämnas) och potentiellt sno alla deras prylar om du lyckas knäppa dem, utan att riskera ett jota själv. Likaså kan banditer gå ihop i lag med civila som kan agera köttsköldar eller slagfältsplundrare, eftersom ingen kan skjuta på en civilist utan att själv bli efterlyst. Det är med andra ord, ett jävligt trasigt upplägg i nuläget.

Situationen förvärras ytterligare av det faktum att allt i spelet är svindyrt, och det tar väldigt lång tid att tjäna ihop pengar, vilket ju gör att man är ovillig att riskera något eftersom det innebär att man potentiellt kastar bort tid man lagt på att göra tråkiga saker som att hacka guld. Det får flera följder. Dels ökar det mängden av tidigare nämnda PvP-civilister, som ju sabbar möjligheten till att faktiskt ha roliga vilda västern-fajter. Dels innebär det att man inte vill använda de lite roligare vapnen som går att köpa, eftersom de är svindyra. Istället nöjer sig alla med att köra med det billigaste man kommer undan med; vilket är en guldhacka eller en skräprevolver. Det blir liksom poänglöst att ens försöka skaffa de dyrare vapnen, eftersom man inte vill riskera att bli av med dem efter att ha lagt ned X antal timmar på att kunna köpa dem.


Kontentan är alltså att spelet i nuläget inte är så jävla roligt. Därmed inte sagt att jag inte har förhoppningar. Det befinner sig i ett tidigt stadium, och jag tror att man nog kan lyckas göra det hela till ett ganska trevligt spel, med en del åtgärder. Dels behöver risken för PvP-deltagande minska, förhoppningsvis genom att prylar i spelet faktiskt blir billigare och belöningar blir större. Då kanske man faktiskt vågar använda det där spexiga skjutjärnet man just köpt, istället för att slänga det i sin förvaringskista och fortsätta gå runt med en rostig skitpistol hela spelet. Dels behöver civilist-PvP:andet stävjas. Ett steg i den processen är givetvis att ge civilister något vettigare att göra än att gräva guld och plocka blommor. Med andra ord, sysslor och quests som faktiskt är underhållande. Det är inte som att potential saknas; pälsjakt, köra diligens, slåss mot NPC-banditer och annat man förknippar med vilda västern. Det vill säga, sätt att tjäna pengar på i spelet som faktiskt är roligt. Att hacka på en sten eller leta efter guldklimpar i vattnet är inte särskilt roligt. Särskilt inte om man behöver göra det i flera timmar för att ha råd med en fin bössa. Som man ändå aldrig törs använda sedan. Nåväl, nu svamlar jag i cirklar, men jag hoppas att min poäng går fram. Spelet kan bli skitbra med tiden, men just nu är det inte mycket att hurra för.

torsdag 2 november 2017

Plastkastarprojekt, moderiktiga mastodonterier och spelspekulation

Höstuttråkningen är ett faktum, och det är med viss desperation i blicken som undertecknad söker nya projekt att sätta tänderna i.


The struggle is real.


Lusten att dra hem någon kolsyredriven skrothög att iordningsställa för luftwesternskytte eller airsoft-duellerande är överhängande, men än så länge har inget intressant objekt dykt upp. Alternativt jagar jag rätt på en HFC HG-131C-revolver, som är utformad som en modern replika av Smith & Wesson M10, ett skjutjärn som hängt med sedan 1890-talet i flertalet olika varianter.


HFC HG-131C för plastkastarna.

Smith & Wesson Model 10, Military & Police Revolver


Airsoft-revolvern i fråga är visserligen skräp, av recensionerna att döma. I och med att det är en double action-revolver så har jag dessutom ingen som helst nytta av den i CAAS-sammanhang. Jag anser dock att det vore ett lite halvroligt projekt att bygga om HFC-puffran till att likna den första M10-varianten, och således få en double action-revolver som säkerligen användes i den gamla västerns slutskede, exempelvis under mexikanska revolutionen. Då får jag ju dessutom anledning att sno ihop en klassisk doughboy-uniform också, när jag ändå är i farten.


I det populärkulturella, kollektiva medvetandet känns den nog mest igen som en klassisk polisrevolver, och har dykt upp i ett otal gamla deckare- och gangsterfilmer. Just vad gäller westernfilmer så är det dock lite mer skralt, men ett par spaghettirullar om just mexikanska revolutionen har den dykt upp i, i alla fall; exempelvis den gamla godingen Companeros, där Franco Nero spelar den oerhört svenske vapensmugglaren Yodlaf Peterson. Vidare påminner puffran väldigt mycket om den Smith & Wesson hand ejector som Indiana Jones viftar med i Raiders of the lost Ark. Min poäng är att det är en väldigt allsidig revolver som passar till ett otal olika sorters pulpiga kostymer, om man får för sig att åka iväg på något airsoft-lajv eller dylikt.


Indy beväpnad med en Smith & Wesson hand ejector.
Att det sedan kommer kräva en hel del arbete, det är en annan femma. Dels behöver det där fula fingergreppet monteras bort, och jag behöver jaga rätt på ett par kolvsidor från en klassisk Model 10, som sedan behöver passas in. Dessutom måste pipan göras smalare, kornet modifieras och dylika smådetaljer. Utöver det, om man nu ska ha någon som helst användning för den i airsoft-sammanhang, så behöver man göra den mekaniskt pålitlig, vilket är ett helt kapitel för sig. Det återstår att se om jag orkar ta mig an det hela, först och främst måste jag få tummen ur och faktiskt köpa ett exemplar av puffran. Ett annat projekt som hägrar är ju annars att bygga en enskottsbössa i 1800-talsstuk för airsoftspel. Jag har några idéer om hur det skulle kunna göras, men däremot saknas motivationen för att lägga några större pengar på det hela.


Ungefär så här ambitiös önskar man ju att man kunde vara ibland:


En annan lämplig syssla, så här under lågsäsongen, är ju att leta rätt på lämpliga kläder för sitt CAAS:ande. Man vill ju inte klä ut sig till Jonah Hex varje gång, och till råga på allt har man inte mycket nytta av en sydstatsuniform i särskilt många andra sammanhang, därför kan det ju vara en poäng att jaga plagg och detaljer som man faktiskt kan få användning för även utanför skjutbanan. Eftersom jag både är snål och vill slippa se ut som att jag köpt allt jag äger från Historical Emporium så har jag snokat runt på eBay efter lämpliga prylar. Jag satsar på att få ihop något som en arbetande kofösare, rallare eller bonnajäkel skulle kunna tänkas ha burit, så först fick det bli en slitstark bomullsväst i klassisk modell med många fickor:




Inget spektakulärt, men praktiskt. Utöver västen så har jag även beställt ett par byxor i "fattigmans-sammet", eller manchestertyg om man ska prata så folk begriper. Populärt bland alla möjliga olika typer av hårt slitande karlar, och massproducerat under 1800-talet, så det lär nog ha funnits en och annan cowboy som ridit omkring i corduroy-brallor. Jag lyckades hitta ett par som visserligen inte var helt av 1800-talssnitt, men inte heller jättelångt ifrån.


Med lite jobb så kan man nog få dem att se tillräckligt tidsenliga ut för att inga utöver de mest nitiska ska gnälla över autenticiteten - samtidigt som man faktiskt kan visa sig i dem utomhus även när man inte går cowboyklädd. Framför allt så ska det väl sys fast knappar för hängslen, och öglorna för livremmen ska väck. Är jag riktigt ambitiös så byter jag ut blixtlåset mot en knappgylf.





Har jag lite tur så snubblar jag även över en lämplig hatt till bra pris. Jag hoppas på att få till en riktigt grisig guldgrävarhatt. En sådan där som ser ut att kunna krypa iväg av sig självt om man lämnar den obevakad.


En sån. Fast äckligare.
Men nog med vapen- och modesnack, alla dessa små projekt handlar ju mest om att ha något att göra, och nu så här mot årsslutet släpps förhoppningsvis ett par datorspel som nog har goda chanser att fånga min uppmärksamhet. Early access-releasen för Hunt: Showdown börjar att krypa närmare, även om inget datum är spikat än. I Hunt spelar du som prisjägare på jakt efter helvetiska odjur, och tävlar mot andra prisjägare som försöker få tag i samma byte. Jag älskar ju temat, monsterjakt i förra sekelskiftets sydstatsträsk, och det ser ut att kunna bli en riktigt spännande spelupplevelse - förutsatt att fuskare och annat pack kan motas i grind.


Bonnlurkar, zombies och allt annat som är göttigt, i Hunt: Showdown.
Det samma gäller för övrigt även det andra spelet, vars early access ska öppnas nu i november, nämligen Wild West Online, som är ett mmo som utspelar sig i vilda västern. Svårt att gissa, eller hur? Det spekuleras en hel del om att WWO är lite av en bluff, eftersom det utvecklats med samma spelmotor som War Z, ett spel som mer eller mindre övergavs efter att spelarna förköpt det, men jag tillåter mig att vara en smula optimistisk. Fast bara en smula.


Wild West Online lyckas vara lovande och avskräckande på samma gång, om man ska tro Internet.
Det var nog allt gnäll och gnat jag hade på agendan för den här gången. Ett tämligen långt inlägg, men så har jag knipit käft ett bra tag också. Vi får se om det blir några byggen, och går det så långt så håller jag eventuella läsare uppdaterade.

lördag 2 september 2017

Crosman sluter cowboycirkeln

Ända sedan jag fick reda på att den skulle släppas så har jag tjatat om den, Crosmans kolsyredrivna replika av Remington 1875. Ett fåtal släpptes på marknaden tidigt i somras, men försvann från lagren lika fort som de dök upp. Efter det så såg jag till att förhandsbeställa ett exemplar, och har nu äntligen lyckats lägga mina flottiga fingrar på ett av dem. Jag har ännu inte haft möjlighet att provskjuta den, men kan säga så mycket som att den känns tung och gedigen, och tycks hålla ungefär samma höga kvalitet som övriga kolsyredrivna westernrevolvrar på marknaden, vilket väl inte är så konstigt då de gissningsvis har samma tillverkare någonstans i Asien.

En lyxpjäs i skitförpackning.
Just den här modellen föreställer alltså Remington 1875, en av de stora konkurrenterna till Colt Single Action Army när det begav sig, och en puffra som storspelat nästan lika mycket på vita duken och dumburken. Till såväl form och funktion är den i många avseenden en kopia av den klassiska Peacemakern, som väl i sin tur kan sägas ha kopierat Remingtons tidigare New Model Army, som i sin tur kopierat... Ja, vapenindustrin på den tiden var väl lite av en härva av patentstölder, piratkopieringar och generellt buffel och båg, men det är en annan historia. Min poäng är att Remington 1875 är en klassiker. Jag misstänker att IMFDB:s förteckning över filmer och serier där den framträtt nog knappast täcker hälften egentligen.

David Carradine med en 1875:a, i The Long Riders.
Som jag påpekade är den mycket lik Colt SAA, och fungerar på exakt samma sätt som dess kolsyrevariant. Diaboler eller rundkulor laddas i separata hylsor som i sin tur laddas i trummagasinet genom en laddport på revolverns högersida. Därefter spänner man hanen inför varje skott och härjar loss. Har man hanterat en Peacemaker så känner man alltså igen sig. Precis som övriga liknande revolvrar så placerar man drivmedlet, i form av en 12-grams kolsyrepatron, i kolven. Även siktskåran och patronutkastaren är närmast identiska. Vad som istället utmärker den, och som gör att man direkt ser att just det här är en Remington, är den lilla "förstärkningen" som fäster under pipan mot stommen. En detalj som egentligen inte fyller någon större funktion på den här modellen, men som hängt med sedan deras slaglåsrevolvrar, då det var ett sätt att förstärka laddarmen som man pressade in kulor i trumman med. Gissningsvis har man behållit det som en rent estetisk detalj för att särskilja sig från Colt.

Remington 1858 New Model Army, notera den förstärkta laddarmen under pipan.

Som redan påpekats så har jag inte hunnit provskjuta den, men precisionen lär inte vara alltför imponerande då den levererats med en slätborrad pipa. Dock har den marknadsförts med begreppet "dual-ammo", vilket alltså åsyftar att man kan skjuta såväl rundkulor som diaboler med den. Enligt PyramydAir så skulle den levereras med en uppsättning hylsor för vardera sort, men jag fick istället med två uppsättningar avsedda för diaboler. Inte för att jag klagar. Den använder samma hylsor som de gamla Dan Wesson-revolvrarna, av vilka jag redan har ett gäng liggandes. Hylsorna till Colt SAA fungerar inte i den här revolvern, då de har för stor omkrets, och gissningsvis är Schofield-hylsorna för korta för att fungera optimalt.

En präktig pjäs.

Trots att det uppenbarligen inte är Crosman själva som stått för tillverkningen av den här revolvern så är det lite extra roligt att även de ger sig in i kampen om westernnördarna genom att distribuera den. Det innebär nämligen att Crosman sluter cirkeln en aning då det trots allt, så vitt jag kan utröna, var de som var först med att tillverka kolsyredrivna westernreplikor. Deras klassiska Hahn 45 började tillverkas 1958, och det är fortfarande en fantastiskt trevlig replika av Colt SAA. Vidare släppte de Crosman Model 1861 Shiloh på 1980-talet, en replika av den tidigare nämnda Remington New Model Army. Jag är med andra ord lite extra stolt över att kunna visa upp en obruten linje av westernskjutjärn från Crosman i tre generationer:

Tripp, trapp, trull.

På det stora hela tror jag att Crosmans Remington 1875 kommer att bli ett mycket trevligt tillskott till CAAS-arsenalen, och en mycket stilig detalj till vilken kofösarutstyrsel som helst. Det var allt för den här gången. Auf Wiedersehen och allt det där.

lördag 5 augusti 2017

Sommarpangande och en långsamt växande sport

Semestern är över och undertecknad har på något jävla vänster lyckats överleva första jobbveckan. Man skulle ju kunna säga att tokvrålångesten kom som ett brev posten, om det inte vore allmänt känt att brev på posten inte kommer fram så förtvivlat ofta nu för tiden. Men nog med samtidssatir och känslomässigt bjäfs, istället blickar vi tillbaka och ser efter vad som åstadkommits under sommaren. Det är ju nämligen så att de första någorlunda organiserade omgångarna i den ädla sporten Cowboy Action Airgun Shooting hölls under den Stora Urballade Släktträffen™, och även om tävlingarna fick avbrytas mitt i p.g.a. regn så kan man nog konstatera att det var förbaskat lyckat. Medan storebrorsan snickrade ihop mål så fick undertecknad, som ju dessvärre är född med tummen mitt i handen, nyttja sina vanligtvis rätt oanvändbara rollspelsfärdigheter till att knåpa ihop en storyline, för allt westernskytte kräver ju en storyline.

Av någon anledning får undertecknad alltid agera sagofarbror.
Totalt fyra banor var inplanerade, med ökande grad av komplexitet. Den första var rätt enkel, och involverade skytte med gevär och revolver. Jag försökte vara lite pedagogisk i att introducera nya moment bana för bana, för att sedan knyta ihop allt i den sista.

Mitt resultat var väl kanske inte allt för imponerande. Jag skyller på tävlingsnerver.

Lite av en höjdpunkt bland de olika banorna var nog bana två, med den mekaniska hästen. Nog för att den fungerade ungefär en av fem gånger, och större delen av skjuttiden gick åt till att jucka igång fanskapet, men rolig var den. Att träffa måltavlorna samtidigt som man sitter i en gungande sadel är ju dock lättare sagt än gjort, måhända delvis för att man måste komma över det faktum att man ser ut som en jäkla idiot. Självdistans är ungefär lika viktigt som goda skyttekunskaper i den ädla sporten CAAS.
Nästa bana blev dock lite av ett antiklimax, då den involverade skytte med hagelgevär, och mitt förbaskade Hwasan-åbäke behagade krångla så till den grad att en avtryckare till slut gick av. Jag tänker göra ett tappert försök att fixa till en ny i stål, men vi får se hur det går. Mycket längre än så hann vi inte köra innan skyarna behagade börja kräkas vattenmassor, så det var bara att avbryta.

Just ur skyttesynpunkt är den kanske inte så mycket att hurra för, men den smäller och ryker fint för att vara en kolsyrebössa. När den väl fungerar.
Det blir definitivt mer av den varan framöver, och än så är skyttesommaren inte helt över. Undertecknad ämnar ju dra ned fler än bara den egna släkten i fördärvet, så mot slutet av augusti blir till att samla ihop det gamla kompisgänget från högskolan och se hur väl de sköter sig i några CAAS-omgångar. Kanske lyckas jag frälsa någon mer till att sprida CAAS-gospeln över världen. Dock måste jag få ordning på den förbannade hagelbrakaren innan dess.

Vidare fortsätter jakten på intressanta luftpuffror, och jag ligger i startgroparna för att börja planera höstens rollspelsdumheter, men det gnäller vi om någon annan gång. Tills dess säger jag auf Wiedersehen.