tisdag 20 juni 2017

En läderklädd skönhet i sina bästa år

Snabb uppdatering den här gången, mest för att uppvisa någon form av livstecken. Slutligen har det hänt. Min besvärligaste revolver, Crosman 1861 Shiloh, slipper äntligen gå naken. Jag har med andra ord hittat ett hölster passar, och som dessutom inte kostade skjortan. Det var en aning otippat, eftersom det i slutändan rör sig om ett rätt ordinärt hölster, egentligen gjort för att hänga i en klassisk Hollywood-rig, eller Buscadero-rig som de också kallas. Det vill säga den där varianten som säljs i var och varannan butik med en vilda västern-sektion, och som ursprunligen gjordes för att filmstjärnor skulle kunna se stiliga ut och dra snabbt på vita duken.



Nu går det hur som helst att bära puffran med lite stil, även om den kanske sitter en aning väl tight i hölstret. Det innebär också att man kan bära den bekvämt och respektabelt i en CAAS-omgång, istället för att ha den sådär skurkaktigt nedstoppad i bältet (vilket väl skulle vara tämligen otillåtet i riktig Cowboy Action Shooting, men kom igen, nu är det Cowboy Action Airgun Shooting, det är nytt och originellt och ungdomligt! Oh, yeah!).

En annan glädjande nyhet är att Crosmans Remington 1875 äntligen släppts på marknaden. Eller ja, ett antal släpptes, som sålde slut på ungefär fem minuter, men det var kul så länge det varade. Hur som helst ska jag ha tag i en, så enkelt är det. Vidare har jag ett och annat litet pistolprojekt på gång i pipelinen, men det tar vi när de kommit igång.

Avslutningsvis måste jag bara skryta en smula och säga att jag nu blivit med brännvinskrus. Det innebär att jag kan dricka min Evan Williams som det var menat, som en jävla bonnläpp.


torsdag 8 juni 2017

Satan bor i småpinalerna

Som jag nämnde i ett tidigare inlägg så är min outfit inför sommarens vilda västern-dumheter i grund och botten färdig. En annan sak jag garanterat också påpekade är att man kan samla på sig smådetaljer i all oändlighet. Det kan ha råkat bli några smådetaljer till, som är mer eller mindre relaterade. Först och främst så kände jag mig pysslig nu på vårkanten och fick för mig att ägna mig åt lite hemslöjd, vilket resulterade i att jag täljde till en liten majskolvspipa. Inte för att jag är någon storrökare, men det är trevligt att ha något egentillverkat när andan faller på. I sinom tid insåg jag att man ju inte kan ha en spexig pipa utan en tidsenligt spexig tobakspung, och gjorde därför ett eBay-köp av en så kallad medicinpåse; alltså en liten läderpung som man förvarar föremål med magisk kraft i, om man är vidskeplig. Själv förvarar jag nu alldeles för torr, gammal tobak i den.


Som av en tillfällighet överensstämmer påsens utseende med en liten detalj i min modeförebilds (Jonah Hex, alltså) klädsel som jag från början inte riktigt kunde placera, men som får lite av en förklaring när man betänker att hans bakgrundshistoria inbegriper en tid som slav hos apacher, om jag inte missminner mig. För vad är det, om inte en medicinpåse, som kan synas hänga under hans jacka? Eller ja, det kan ju vara ett indianskt fanny-pack, för allt jag vet, men utseendet är nära nog, så det duger för mig.


Nästa detalj är inte så mycket en del av kostymen, som en trevlig lösning på ett praktiskt problem. Nämligen förvaring av skjutjärn och tillbehör under transport. Vad passar bättre som skytteväska, än en gammal sliten läkarväska? Förutom en riktig skytteväska, alltså. Nej, just det.


Ett billigt Tradera-fynd som sett bättre dagar, men charmig är den. Och lite äcklig på insidan, men man kan inte få allt. Duger till såväl skjutbanan som Jönssonligan-maskeraden. Spexigt, var ordet. Jag kan, eventuellt, vara på jakt efter ett klassiskt lerkrus att förvara hembrä-jag menar hallonsaften i också.





För övrigt går jag nu mest i väntans tider. Dels i väntan på att Crosmans Remington 1875 ska släppas på marknaden. Dels i väntan på semestern så att jag kan pysa iväg och ägna dagarna åt att massakrera måltavlor med luftpuffrorna. Väntan på bättre tider, helt enkelt.

torsdag 25 maj 2017

Materialsporter och samlarnörderi

Mitt emellan att överleva en apokalyps och att förbereda sig mentalt för en annan, så har undertecknad återigen konstaterat att han inte är nöjd med sin samling av Cowboy Action Airgun Shooting-skjutjärn, och behöver få tag i ännu en omöjlig pjäs. Jag vill minnas att jag tjatat om den tidigare, nämligen Tanakas gasdrivna version av Winchester M1897, vilket alltså är nästintill det enda pumpgeväret som används inom CAS. Behöver jag ännu en hagelbössa? Nej. Lär den komma till ansenlig användning? Knappast. Men man vill ju ha en komplett samling. Att få tag i en är dock lättare sagt än gjort.
Tanaka M1897, lite av en helig Graal.
Geväret slutade tillverkas för flera år sedan, och var av ganska dassig kvalitet. De exemplar som dyker upp på auktionssajter är i regel både dyra och trasiga. Dessutom är sagda auktioner förlagda till Japan, vilket gör det nästintill omöjligt för en liten sketen skandinav som undertecknad att bjuda på åbäkena. Visst finns en hel del proxybudtjänster tillgängliga, men samtliga av dessa hävdar att de inte hanterar luftvapen, även om folk på diverse forum påstår att de lyckats köpa airsoftprylar från Japan via exempelvis Rinkya. Jag överväger att göra åtminstone ett försök att köpa hem någon gammal skräppjäs, men om det skiter sig så överger jag Japan-importplanen helt och nöjer mig med att dammsuga västerländska begagnatmarknader.


Om det skulle visa sig att jag fortsätter att kamma noll så finns dock några alternativ, utöver att vänta förgäves på att APS tröttnar på att göra M870-replikor och tar sitt förnuft till fånga och producerar en M1897 (ja, jag skulle flyga på den bössan snabbare än en fluga på skit). Det trista är att samtliga alternativ involverar just replikor av M870-bössan, som egentligen inte tillåts i riktig CAS, även om användandet av en innehåller samma moment som en M1897. Det skulle helt enkelt inte kännas riktigt rätt, ur samlarsynpunkt, men man tager vad man haver. I synnerhet gäller ju detta för Cowboy Action Airgun Shootings hagelmoment, där man nog helt sonika får ha ett avsevärt slappare regelverk än sin krutförlaga, och nöja sig med att bössan måste laddas med individuella patroner. Då finns ju nämligen, utöver dubbelbössor som HwaSan och modifierade Goblin-puffror, en hel uppsjö av pumpbössor; Utöver gamla Tanaka-gevär så finns bössor från PPS, Maruzen och APS m.fl. Av varierande kvalitet, visserligen, men ändå.
PPS M870, skulle ju fungera med träkolv istället...
Oavsett vad så är jag bra sugen på en rolig, patronladdad pumpbössa för airsoft. Dels för samlandets skull, dels för att det vore roligt att arrangera någon form av zombie-event någon gång, och i sådana lägen så duger bara ett redigt pumphagel. Faktum är att jag, i vanlig ordning, blev en smula inspirerad efter Bataljs Zombie Escape, och sedan dess har jag funderat mycket över hur man skulle kunna genomföra någon sorts mindre tillställning inspirerad av gamla Alone in The Dark. Fritt spelrum på någon isolerad plats, leta efter ledtrådar, springa från zombies och hushålla med ammunitionen. Jag får göra ett arbetsdokument, om inte annat så enbart för att få idéerna ur skallen. Det var allt för den här gången.
Hagelgevär + Zombie = Given succé

måndag 15 maj 2017

Hölsterbestyr och en gammal trotjänare (nästan)

Vilda västern-vansinnet fortsätter. Den här gången tänkte jag fatta mig kort och skryta med min bottenlösa uppfinningsrikedom. Alternativt skylta med min totala oförmåga att se vad som finns rakt under näsan. I mitt senaste inlägg angående de paltor jag ämnar vältra runt i smutsen med i sommar så nämnde jag i förbifarten att jag hade mitt på det torra när det gällde hölster. Det var en sanning med modifikation.

Nog för att min Colt Single Action Army har såväl hölster som mer eller mindre matchande patronbälte, däremot har jag haft minst en revolver till som befunnit sig i desperat behov av ett vettigt hölster, tills nu vill säga. Min Smith & Wesson No. 3 Schofield har dessvärre inte gått att bära vid sidan på ett värdigt vis. Den är avsevärt större än min Colt, och dess brytfunktion har gjort att den trilskats genom att hölstret helt sonika öppnat låset när man stoppat ned den, varpå revolvern flyger upp i brutet tillstånd och skickar patroner i alla riktningar när man sedan drar den igen. Inte helt optimalt om man vill använda den i actionskytte och behöver kunna hantera den snabbt. Vad jag förstått så har det här även varit ett problem som Cowboy Action-skyttar haft med dess verkliga förlaga, så jag antar att man kan se det som en realistisk bonus. Samma problem har hängt med även då jag nyttjat den replika av det arméhölster som enligt uppgift användes tillsammans med revolvern när det begav sig.
Det skyddar visserligen revolvern, men är inte särskilt praktiskt för actionskytte.
Nu är bekymret ur världen, i vilket fall som helst. Jag hade nämligen ett annat gammalt hölster liggande som jag inte riktigt haft någon användning för. Nog för att en min Colt passat bra i det, men det har ändå varit överflödigt.

Tidigare obrukat hölster.
 Den tidigare nämnda snilleblixten bestod i att jag helt sonika anpassade hölstret för att passa min Schofield. Ingreppet som krävdes för detta var inte svårare än att jag öppnade stygnen som höll ihop hölstrets nederdel så att den större revolverns pipa fick plats. Därefter passade skjutjärnet som handen i handsken, och helt utan att brytfunktionens låsmekanism påverkas. Nu kan man således beväpna sig med Schofield-revolver på ett vettigt sätt nästa gång det blir dags för Cowboy Action Airgun Shooting.

Där bor hon fint.
Jag saknar visserligen fortfarande ett hölster till min gamla Crosman Shiloh, och lär knappast finna ett som passar med tanke på dess utformning, men man vet aldrig. Utöver hölsterbestyret så har jag återbesökt en gammal trotjänare i hemmaskyttet. Nästan i alla fall. För ganska många år sedan skaffade jag en Dan Wesson-revolver med 6-tums pipa i kaliber 4,5mm, det var en puffra som användes flitigt och som måhända bär en stor del av skulden till min nu rätt så permanenta besatthet av kolsyrerevolvrar. Det skjutjärnet sålde jag för några år sedan, men någonstans på vägen skaffade jag en annan bättre begagnad Dan Wesson, den här gången i kaliber 6mm och med 8-tums-pipa. Bigger is better, som jänkarna säger. Egentligen skaffade jag den som reservdelspistol för att transplantera innerpipa och slikt till någon mer historiskt inriktad puffra, men den blev mest liggande.

Igår fick jag dock för mig att jag ville ha något att syssla med, så jag bestämde mig för att öppna puffran och se om jag kunde installera en hop-up i pipan, alltså en bit gummi som ger airsoftkulorna lite backspin när man skjuter, vilket ska få dem att gå rakare och längre. Huruvida den fungerar vettigt kan jag inte yttra mig om, eftersom jag inte haft tillfälle att provskjuta den utomhus, men jag kunde inte låta bli att rigga upp kulfånget och brassa av några serier med den.

Den åker nog fram igen vid tillfälle.
Avtryckaren är trögare än såväl Colten som Schofielden, kolven är stor och bulkig, och den låter utav fan i jämförelse med dessa; men den sköt tätt för att vara en airsoft-revolver, och jävlar vilken nostalgi-tripp det var. Att dessutom kunna svänga ut trumman för att ladda om kändes som ren science fiction efter att i stort sett uteslutande ha kämpat med Coltens rudimentära laddlucka.

Det var allt för den här gången, men mer dumheter väntar, särskilt nu när man kan börja ana att sommaren står för dörren. Tills dess säger jag auf Wiedersehen!

torsdag 4 maj 2017

Ett veritabelt vilt modelejon i väst

Kläderna gör mannen, och därför tänkte jag ta mig tillfälle att förvandla det här utrymmet till en renodlad modeblogg. Ni vet, hårprodukter, smink och det senaste som ungdomar med för mycket pengar brukar släpa hem i exklusiva pappkassar med guldpläterade logotyper. Precis vad ni längtat efter, med andra ord. Ljög jag nu igen? Aj då. Dumma mig. Nåväl, kläder ska det hur som helst handla om, den här gången. Det är nämligen så att undertecknad efter många om och men lyckats färdigställa sin lilla kostym inför sommarens vilda västern-dumheter. Man kan ju inte gå klädd i sina vanliga, skitiga paltor när det ska Cowboy Action Airgun Shooting-härjas, det begriper väl vem som helst.

Nörd som jag är så har jag inte kunnat låta bli att inspireras av (läs: skamlöst plagierat) en seriefigur. Jag har siktat in mig på att få ihop en kostym liknande den som bärs av serievärldens stenhårdaste jävla hårding, nämligen prisjägaren Jonah Hex. Självfallet har jag inte lyckats till 100%, men nära nog kan jag ändå tycka. Som förebild har jag kikat på de tidiga varianterna som syns i serierna från 70- och 80-talet, delvis för att de är relativt simpla, och delvis för att de inte består av lika många renodlade uniformsdetaljer.
Blå tights var kanske inte den vanligaste klädseln i 1800-talets Amerika, men vad vet jag.
För den obildade hedningen som inte vet är alltså Jonah Hex en prisjägare och sydstatsdesertör med hiskeliga ärr i ansiktet. Han går klädd i någon variant av en sydstatskavalleri-uniform, har lika hiskeligt humör som han har hiskeligt ansikte, och hatar folk i största allmänhet. Jag kan sympatisera med det. I de senare serierna blir hans klädsel ofta mer enhetlig och uniformsliknande, men i de tidiga anser jag att hans paltor påminner mer om de klassiska, udda hopplockade miliskläder som åtminstone jag förknippar med den tidiga sydstatsarmén.
Partysviden för alla tillfällen.
Således såg jag till att skaffa ett par tidsenliga blå byxor, samt en sydstatsjacka från reenactmentkretsarna. Jackan i fråga visade sig vara tillverkad för någon sorts morotsformad pulphjälte med axelbredd som Jonny Bravo, men en tur i en tvättmaskin inställd på skållhet fick den att gå från omöjlig att ha på sig till tämligen illasittande, vilket får ses som ganska väl överensstämmande med militära uniformer i alla tider. I och med det så var grunden fixad, och jag kunde gå vidare med detaljerna, där jag valde att köra lågbudgetvarianten och ta det som "såg rätt ut" snarare än att försöka hitta tidsenliga prylar.

En realisationsinköpt grå hatt från H&M prydd med ett billigt militärt hattband fick agera huvudbonad. Hatten var billig och den passade, det fick vara kriterier nog för min del. Särskilt som den fick den hillbilly-bonniga slokhattslooken efter att jag plockat bort det trista hattbandet som satt monterat från början. Hölster och revolverbälte hade jag sedan tidigare, så den delen var ju redan färdig. Skjortan var även den någon suspekt H&M-variant av en typisk, kraglös farfarsskjorta, och västen ett brunt begagnat-fynd för billig peng.

"I tried it on and it fit."
Självfallet behövde jag något att ha på fötterna, och som tur var så hade jag ett par gamla biker-boots liggandes i någon hörna. För att få dem cowboy-aktiga så plockade jag bort den där skyddsselen som brukar sitta monterad på dem för att skydda fossingarna från heta motorcykeldelar, och passade på att sätta fast ett par conchos också. Jonah Hex avbildas oftast med något som snarare påminner om klassiska "piratstövlar", så jag tog mig måhända väl valda friheter på den här punkten. Kanske ser jag till att skaffa ett par sporrar framöver, så att man får det karakteristiska jingle-janglet när man promenerar fram till skjutfältet.
De är åtminstone bekväma.
Således tycker jag mig ha fått ihop en kostym som är fullt duglig för uppklätt westernskytte med luftvapen i sommar. Sånär som på det hiskeliga ansiktsärret då, men det har sagts mig att man är villig att hjälpa mig åtgärda den saken.

Så klart jag var tvungen att fixa en bild med serietidningsfilter, trodde ni något annat?
Man kan alltid lägga till detaljer ad infinitum. Sydstatsbälten, hatt- och rockinsignier, handskar och annat lull-lull, men jag nöjer mig så här långt. Det duger för barnsliga skyttelekar, och om jag mot förmodan får för mig att dra på Comic Con i någon form av cosplay så har jag åtminstone grunden klar. Fast jag kanske borde sikta ännu längre tillbaka i Jonah Hex-historien, vad jag förstått lämpar sig mitt ansikte bäst för att efterlikna gamle Hex i hans absolut första uppdykande.

Det är mest hår och näsa.


onsdag 19 april 2017

Luftvästern vildar vidare

Radiotystnaden har varit total, men det är dags att bryta den nu. I sedvanlig ordning har undertecknad varit sin egen störste fiende och motivationen att få något produktivt gjort har inte legat på topp. Men nu har det så slutligen lossnat en smula. Det faktum att påsken gav tillfälle att prova några omgångar av den nya folksporten, Cowboy Action Airgun Shooting, är en klart bidragande propplösare.

Vissa skulle säga att det ballar ur. Det skulle inte jag.
Lite extra roligt var att jag fick tillfälle att testa de nya Fantom-diabolerna; i princip är det luftvapenammunition med knallpulver i, som avger en rätt högljudd smäll när de träffar ett hårt mål. Jävligt roliga att skjuta med, måste jag säga, och ett måste vid nästa skytteomgång. Det är däremot ingenting man gärna mängdtränar med, då en burk med 50 skott går på 39 spänn, vilket är lite väl saftigt för luftvapenammunition.

De ser mysko ut, men fungerar som de ska.
Men åter till propplösandet. Jag fick äntligen tummen ur gällande mitt senaste hageltillskott. Således har jag äntligen fått fason på mitt Apple M1887 bygelrepeterhagel. Som jag påpekade i mitt förra inlägg är jag allt annat än förtjust i otyget att kapa ned gevärskolvar till rena pistolgrepp. Därmed införskaffade jag en billig, kasserad träkolv från något anonymt salongsgevär med en passande form, och gav mig på den med såg och dremel.

Inte exakt lika, men nära nog.

Prydligt sörru!
Slutresultatet är en smula snett, och infästningen är av varianten quick and dirty med mängder av trälim för att fylla ut, men bössan är fullt användbar. Den skjuter måhända inte jättehårt, men någon typ av lättare fallmål lär man nog kunna få användning för den, och mekaniskt fungerar den precis som sin originalförlaga. Det innebär att man kan köra cowboy action-omladdning direkt i loppet enligt konstens alla regler.

Okej. Jag behöver öva.
 Som "bonus" kan man nämna att den kärvar ungefär lika mycket som sin krutskjutande förlaga, och det hör inte till ovanligheterna att patronerna fastnar och får plockas ut för hand, istället för att kastas ut när man repeterar. Hur som helst känns bössan ungefär sju gånger roligare nu när den har en riktig kolv, och jag slipper skämmas om jag skulle få tummen ur och dra igång den där feta airsoft-cowboy-skärmytslingen som ligger och pyr i bakhuvudet.

Det här innebär att jag har två fullt godkända varianter av hagelbössor för westernskytte med luftvapen. Dock så har jag fortfarande planer för min lilla dubbelbössa, dels vad gäller piplängden, och dels vad gäller patronerna. Men det är ett senare projekt. Vidare finns det fortfarande en klassisk CAS-bössa som jag förr eller senare måste jaga rätt på för att ha en komplett samling på hagelfronten, närmare bestämt en gasdriven Winchester 1897, som tillverkades av Tanaka under en tid. Inte helt lätt att hitta nu för tiden, men skam den som ger sig.
Det kommer väl sluta med att jag hittar den korta varianten och får bygga ännu en kolvjävel...
I nuläget fokuserar jag dock på min vilda västern-outfit, vilken snart är färdigställd. Än så länge tänker jag inte fresta med några bilder, men kan säga så mycket som att det är serietidningsrelaterat, nörd som jag är.

För övrigt sitter jag nu med spänd förväntan och klättrar på väggarna innan Crosman släpper sin version av Remington 1875. Dessvärre är den slätborrad, men måhända kan jag slakta någon annan luftpuffra och stoppa in en räfflad innerpipa, men det får framtiden utvisa. Tills nästa gång säger jag auf Wiedersehen!

söndag 5 mars 2017

Skjutjärnsnörderi och semesterprojekt

Av den stora tystnaden på bloggen att döma är det lätt att dra slutsatsen att undertecknad försummar sina egna, självpåtagna skribentförpliktelser. Det vore ett riktigt antagande. Till mitt försvar kan jag bara säga att inget nytt pågått som jag inte redan skrivit om; rollspelskvällarna upptas fortfarande av Shotguns & Saddles, där jag nog lyckats slå personligt rekord i att hålla liv i en sandlådekampanj. Jag kan även ha råkat sätta ett nytt rekord i avlivade rollpersoner, men kan villigt erkänna att det har mer att göra med min brist på vana att balansera utmaningarna snarare än någon osedvanligt stor illvilja från min sida.

Nej, primärt upptas min tid numer av att förbereda inför vårens och sommarens luftbössebaserade dumheter. Jag är bevisligen inte den enda som insett att det numer finns kolsyredrivna skjutjärn som fungerar ypperligt för att ägna sig åt informellt westernskytte, och nu tar jag höjd för att locka med fler i fördärvet. Som jag tidigare rapporterat om så har jag nu fått ordning på den gasdrivna hagelbrakaren, så tillsammans med bygelrepetern från Walther och Colten från Umarex så har jag en fullt duglig arsenal för westernskyttets alla tre moment. Nog för att man egentligen ska ha två sexskjutare, men någon måtta får det väl ändå vara.


Skulle man då inte nöja sig med dubbelbössan så har jag ju även gjort ett annat förvärv, nämligen en Apple M1887, som är en replika av Winchester M1887; ett repeterande hagelgevär som varit med i ett fåtal westernfilmer, men nog är mest känt för sin insats i Terminator 2.


M1887 tycks inte vara lika populär inom westernskyttet som sin smidigare släkting, M1897, men jag är ju svag för bygelrepetrar. Därmed inte sagt att jag inte tänker försöka få tag i en Tanaka M1897, vid tillfälle. Man vill ju ha en komplett samling. Men först och främst ska jag få ordning på min M1887, som ju enligt sin filmiska förlaga har försetts med nedkapad kolv, och dessutom öppen varbygel. Varbygeln kan jag stå ut med, men den nedkapade pistolkolven är jag ju som bekant allergisk emot. Således så är det än en gång dags för undertecknad att jaga rätt på ett lämpligt kolvmaterial, så att man kan ta ett riktigt grepp och sikta med åbäket. Hur som helst så är det en rolig bössa, och man borde nog kunna få ihop en rolig bana för skytte med den också - förutsatt att man får till några vettiga måltavlor som fungerar bra för klenare airsoft-bössor.

På tal om komplett samling så är det ju en hel del godbitar på väg som undertecknad så klart måste införskaffa. Först och främst så har jag väntat alldeles för länge med att köpa en Umarex Colt med 7,5 tums pipa. Det faktum att den har en räfflad innerpipa är ju särdeles lockande, även om de slätborrade varianterna tydligen ska fungera hyfsat med diaboler de med.

I maj släpps dessutom Crosmans Remington 1875, som av konstruktionen att döma har samma tillverkare som Umarex-puffrorna. Den är helt enkelt ett måste, i synnerhet då Crosman trots allt var pionjärer på området luftvapen med vilda västern-tema, i och med sina gamla Hahn 45 och Crosman Shiloh.

En annan pjäs som jag insåg att jag kommer att bli tvungen att skaffa är Umarex nedkortade Peacemaker. Ett foto som Hurricane Luftvapen publicerade på sin Facebook-sida, taget på IWA-mässan, avslöjade att en belly gun med kort pipa är på gång. Nog för att precisionen knappast lär imponera, men lik förbannat så måste jag ju ha en.

Utöver de faktiska skjutjärnen så behöver man ju se till att se stilig ut på skjutbanan, men på den punkten tänker jag inte avslöja något än så länge. Tills nästa gång säger jag auf Wiedersehen!