måndag 26 augusti 2013

Välkommen till djungeln

Jack J Thompson har en riktigt dålig dag. Allt han vill är att bomba tyskar, men istället får han sitt plan sönderskjutet och kraschlandar i en förhistorisk djungel där han måste skydda en otacksam prinsessa från varenda reptil som Bill Waterson någonsin försökt teckna.

Bermuda Syndrome är ytterligare ett spel från den gode doktorns ungdom, närmare bestämt 1995. Undertecknad spelade då endast den begränsade demo-versionen av sagda spel, men det spelade ingen större roll, spelet var nämligen så förbannat jävla apsvårt att jag ändå aldrig tog mig till demots slut. Efter att ha sparkat igång spelet igen kan jag konstatera att jag tog mig ungefär tre gånger så långt efter några försök. Det vill säga knappt någonstans alls. Men det är svårt att vara arg på spelet med världens häftigaste introsekvens.

Som sagt. Titta på den igen, det är lugnt, jag har tid.
Hagelgevär VS reptil med sylvassa tänder. Gissa resultatet.
Att vår hjältemodige protagonist följer upp sin kraschlandning genom att hugga ihjäl en inföding och 30 sekunder senare ösa ur sig sexuella anspelningar över den garderobshandikappade unga kvinna han just räddat från en säker men frivillig död gör att man inte alls ifrågasätter spelets hårdhetsfaktor.
Hänger du här ofta?
Charmigt, Jack, charmigt.
För den som minns spel som Prince of Persia och Flashback: The Quest for Identity torde spelet te sig rätt bekant. Det är den där typen av långsammare plattformsspel med försök till realistisk grafik och kontroll, samt påföljande brutal svårighetsgrad. Det är en spelgenre jag alltid varit svag för, ända sedan jag först spelade just Prince of Persia till Amiga, även om jag är fullständigt urusel på den. Dock är ju den här typen av spel i regel rakt upp och ner sadistiska. Trial and error är generellt det enda sättet att ta sig vidare, eftersom man på den tiden tyckte det var fegt att faktiskt telegrafera var nästa potentiella dödsfälla kunde finnas gömd. Istället var man tvungen att lära sig den hårda vägen. Om och om igen.
Här kanske man kan ta sig ner?
Nähäpp...
Bermuda Syndrome tilltalade dessutom mitt begynnande intresse för det klassiska pulp fiction-äventyret, och man behöver inte ta sig längre än till introsekvensen för att förstå att det är därifrån som spelet hämtar sin huvudsakliga inspiration. Mustigt manliga män, kyligt klädda kurviga kvinnor och en djungel fylld av farliga vidunder. Allt som går att kräva av en äventyrsnovell från 30-talet, med andra ord. Dessutom får man skjuta flygödlor med hagelgevär, bara det gör att spelet per automatik är värt att spela.
Okej, den där kunde man väl räknat med.
Jag är ytterst tveksam till om jag någonsin kommer lyckas att ta mig någonstans i det här spelet, men vad gör det? Trots att jag konstant svär över kontrollerna, sliter mitt hår och gråter blod när jag för tjugotioende gången blir tvungen att börja om, kommer jag aldrig att sluta fascineras över alla sätt som Jack J Thompson kan bli dödad på, och det är det absolut viktigaste i den här typen av spel...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar