tisdag 29 oktober 2013

Bittra intimiteter på en lunchrast

För ovanlighetens skull känner jag behovet av att pränta ned och lufta lite personliga funderingar. Kreativ rastlöshet, kan man ha det? Känslan av att ha så många olika projekt som man vill genomföra, samtidigt som tiden och kapaciteten att fokusera på dem är så oerhört begränsad. Den tid då man väl inte arbetar eller måste hantera andra situationer och intryck är man i regel så mentalt utpumpad att man bara vill ta tillfället i akt att vila och ägna sig åt rent passiv underhållning. Det är knappt att man har ork att engagera sig i ett TV-spel längre än ett par minuter, för så fort man försöker upplever man någon sorts skuldkänslor för att man borde ägna tiden till att teckna istället. Eller skriva spökhistorier. Eller lära sig spelprogrammering. Eller något annat av alla tusen jävla saker man vill hålla på med. Men så fort man plockar upp pennan för att teckna så kickar tröttheten in, och så fort man försöker skriva så får man inte fokusera länge nog för att klottra ned ens en komplett mening, och så fort man försöker bygga på ett spel så frågar man sig varför man ens lägger tid på det.

Det kanske är en backlash som uppstått efter att jag avslutat min utbildning; från att ha umgåtts med idel kreativa och nördiga personer med uteslutande liknande intressen och ambitioner, återgår man till någon sorts medioker verklighet där hela omgivningen arbetar för att man ska assimileras in i ett tänk av att "vara vuxen" och inte syssla med oviktiga saker. Nej, du ska koncentrera dig på karriären och TV4-sporten, verkliga saker som spelar roll. Det kan vara så att bristen på likasinnade individer att bolla tankar med i omgivningen gör att den kreativa och nördiga delen inom mig så sakteliga svälter ihjäl och tynar bort, vilket kanske inte hade varit ett problem om det inte vore så att det är den jag uppfattar som mest fundamental och positiv för mig. När den väl är död återstår bara sprit, tobak och skränig musik.

Eller så är det så enkelt som att min hjärna håller på att explodera av trycket som uppstår då jag inte längre kan vädra mina dickbutt-skämt och olämpliga obsceniteter på daglig basis.

måndag 28 oktober 2013

Spelet som inte ens omnämns i Necronomicon

Undertecknad kan ju inte låta bli att hoppa på den bildliga bandvagnen och göra en djävulsk djupdykning ner i skräckens katakomber, så här i Halloween-tider. Om inte annat så är sidoprojektet Gravgubbens Gräsligheter ytterligare ett tecken på detta kappvändande, även om planer på dylika kulturyttringar har legat och puttrat i botten av häxkitteln under en längre tid. Vad ska den gode doktorn då bjuda på en stormig måndagsafton som denna? Inget gemytligt, det kan jag då lova. Temat är, uppenbarligen, skräck. Det vill säga den obeskrivliga skräcken som uppstår då man ser sina favoritskräckföreteelser utsättas för onämnbara, onaturliga tolkningar av outsägligt ondskefulla spelutvecklare.

Först ut: Evil Dead. Fantastiska filmer, alla tre. Nej, jag har dessvärre inte sett remaken än, men det kommer. Fantastiska filmer. De har allt. Demoner. Blod. Necronomicon. En idiot med en motorsåg på armen. Allt som definierar ett verk av hög, konstnärlig kvalitet. Det oslagbara konceptet där ett gäng ungdomar sitter fast i en stuga ute i skogen och hemsöks av ondskefulla demoner med sinne för humor. Film nummer två gör det allra bäst:



Fantastiskt. Makalöst. Underbart. Så bra att den till och med fungerar som musikal.



Den västerländska rockmusikens och danskoreografins absoluta höjdpunkt, utan tvekan. Allt är perfekt. Och så får någon dumjävel för sig att man ska göra TV-spel av det. Fruktansvärda TV-spel. Till Playstation.

Jag stod ut i ungefär sju minuter. Max. Allt som gjorde filmerna så underbara är som bortblåst. Stämningen. Splattret. Bruce Campbells odödliga själ. Och då har ändå herr Campbells stämband bidragit med hans röst. Gissningsvis enbart för att finansiera de laster den mannen hade vid det aktuella tillfället. Jag skriver tillfället, för jag tror inte att han ägnade mer än någon halvtimme i studion för det här.

Spelets upplägg är så simpelt att man undrar hur det ens går att misslyckas. Du är Ash. Du är i en stuga i skogen och har än en gång retat upp en bunt helvetesdemoner. Du måste samla ihop sidorna från Necronomicon för att åter kasta dem i avgrunden. Till din hjälp har du en motorsåg och allt annat du kan komma över i vapenväg. Allt spelutvecklarna hade behövt göra var att fylla spelet med enorma mängder blod, obscena demoner och roliga sätt att ha ihjäl dem på. Gjorde de det? Självklart inte.

Istället tog de en lååång titt på Resident Evil, slog sig för bröstet, släppte väder och utbrast: "Sämre kan vi!" Varpå de stal kontrollsystemet och gjorde det liiite mer irriterande än innan. Sedan stal de kameravinklarna, och gjorde dem liiite mer olämpliga än tidigare. Sedan tog de grafiken, körde den i en köttkvarn, matade den resulterande sörjan till en utsvulten gässling som sedermera kastade upp födan i en motbjudande kaskadspya rakt över din nyinköpta TV. För att slå spiken i kistan såg de sedan till att göra spelet så förbannat jävla tråkigt att det är roligare att tvätta bort gässlingspya från TV:n än att spela det. Jag driver dessvärre inte gäck med er. Det första hinder du möter, bortsett från kontrollerna, kameravinklarna, grafiken och ditt eget undermedvetna som upprepade gånger försöker försätta dig i koma som ren försvarsmekanism så fort du tagit dig till titelskärmen, är en demon. Schysst, tänker du kanske, här får man slåssa på direkt! Fram med motorsågen och plocka den satslyngeln! Jo tjenare. Du kan veva på bäst du vill med motorsågen, det tar fortfarande ett halvår att ha ihjäl det kräket, och när den väl dör får du inte ens uppleva tillfredsställelsen av att sprutlackera stugans väggar med deadite-blod. Istället lyser den lite grönt och pyser ner genom golvet. Har du tur lämnar den någon pisstråkig pryl efter sig. Sedan möter du en till. Och en till. Och en till.

Jag försökte verkligen. Jag vill påstå att jag försökte, åtminstone. Men jag fick nog redan när jag tagit mig utanför stugan och möter två dylika tråkmonster samtidigt, som givetvis tar sig friheten att utan allt för mycket motstånd råtokdräpa Ash tillbaka till stenåldern, eftersom han i det här spelet har ungefär samma rörelseförmåga som en säck mandelpotatis.

Jag vägrar att befatta mig mer med det här jävla spelet. Det har tagit något som ligger mig varmt om hjärtat och gjort det till något smutsigt och besudlat. Jag får behovet att lägga mig i fosterställning och skrubba mig med svinto så fort jag tänker på det. För den som har tillräckligt mycket sinnesnärvaro för att inse att det inte är värt att ens provspela den här ogudaktiga styggelsen, men av någon anledning ändå inte kan besinna sig och åtminstone vill se skiten så finns det en playthrough här, i ett av Internets allra mörkaste vrår:



Pffft! Trodde ni att det skulle hålla så där hög klass? C64-versionen ligger hästlängder före Playstation-versionen. Håll i er nu, här kommer den riktiga:



Åh Gud i himlen, vare min själ nådig, fy fan och amen. Aldrig mer. Nästa gång tar vi något bra istället. Hellboy - Asylum Seeker ser ju lovande ut...

lördag 19 oktober 2013

Rapport från laserfronten

Den gode doktorn kan meddela att det till slut anlänt lite laserprylar; De tre Master Blaster-gevären, samt en Lazer Tag LTAR. Min vana trogen satte jag igång att operera direkt. Och min vana trogen lyckades jag göra pannkaka av alltihop, främst då jag fattade det idiotiska beslutet att börja leka lite för mycket med sensorerna av diverse anledningar. Nu har jag tre Master Blaster-gevär, och en påse med plast- och elektronikskrot istället.

De "goda" nyheterna är ju att jag inte behöver förvara ett gammalt leksaksgevär från 80-talet någonstans längre. De dåliga nyheterna är att jag nog begått någon form av kulturskändning genom att ha sönder det. Nåväl, man lär sig av sina misstag. Ska jag göra gevär av LTAR i framtiden så går jag nog den enkla vägen och försöker montera dit gevärskolvar eller dylikt på dem istället.

onsdag 16 oktober 2013

Västern var vildare än väntat

Som kanske redan har påpekats, så ligger western-filmen undertecknad varmt om hjärtat. Eskapistiskt lagd som jag är, säger jag ju dessutom ogärna nej till chansen att själv med stadigt grepp om handkontrollen få uppleva het krutrök och iskalla revolverdueller. Gun.Smoke från 1988, till gamla NES 8-bit, som från början var ett arkadspel, lät mig i min ungdom uppleva just det. Krutröken åtminstone.

I det fantastiska spaghettiwestern-epos som är Gun.Smoke, rider du, som dessvärre inte namnlös främling, in i staden Hicksville för att rädda kattungar ur träd, återställa lag och ordning, samt rensa upp bland slöddret. Hicksvilles invånare är tydligen hårt ansatta av ett gäng banditer som kallar sig Wingates, och vår godhjärtade protagonist tar ensam på sig uppgiften att göra något åt bekymret. Lösningen på problemet involverar av någon anledning att klättra i klippiga bergen och jaga japanska ninjor, skjuta hål i varenda tunna i hela territoriet, samt att bedriva folkmord på den lokala indianstammen. Den som tycker att GUN tog indianskjutandet lite för långt har uppenbarligen aldrig spelat Gun.Smoke. Och för den som inledningsvis reagerade och nu undrar varför jag skrev "dessvärre inte namnlös", återger jag detta utdrag ur spelets manual:

"GUN.SMOKE by CAPCOM ... returns the player and game star Billie Bob back to life in a small, bustlin' mining town during the infamous gold rush era."

Jag tror att jag stannar redan där. Mina damer och herrar, tillåt mig att presentera, vår hjälte: Billie Bob. Där har vi ett avslöjande som skulle förstöra 'Mannen utan namns' image för all överskådlig framtid. Och det är innan vi, bortsett från iscensättandet av en personlig "slutlig lösning på indianproblemet", knappt berört att vår redlige revolverman uppenbarligen är en av de mest engagerade hobbyrasisterna i världshistorien. Lugn, vi kommer dit.
Hicksville. Staden med fler banjos än människor.

Själva spelet då? Det är underbart. Det följer visserligen den klassiska shoot'em'up-formeln som annars brukar involvera rymdskepp och utomjordiska invasioner, men här får man istället som revolverman skjuta sig igenom den amerikanska västern. Det är knappmosning så det står härliga till, jag måste påpeka att jag alltid varit särdeles förtjust i spelets kontrollsystem; med ena knappen skjuter du åt vänster, med andra åt höger och med bägge knapparna rakt fram. Det känns på något sätt så fantastiskt rätt, och man lyckas komma så nära upplevelsen av en klassisk westernfilm som det bara går. På ett NES åtminstone. Särskilt värd att nämnas är även musiken som ackompanjerar din upprensning i tjuvträsket, den är verkligen som tagen ur en spaghettivästern, och ger mig rysningar av välbehag än idag.
 
Gun.Smoke sällar sig även till raden av klassiska spel som uppfostrar spelaren i TV-spelens mest fundamentala lära, som kan sammanfattas i två enkla regler:
Nummer 1 - Varenda jävel du möter är ute efter att döda dit.
Nummer 2 - Om någon jävel mot förmodan inte är ute efter att döda dig, så vill de bara ha dina pengar.
 
Dessa regler följs slaviskt i Gun.Smoke, då Hicksvilles enda två invånare är en kärring som säljer skjutjärn, och en diversehandlare som kränger hästar och efterlysningsaffischer. Allt givetvis till hutlösa ockerpriser. Om jag inte visste bättre skulle jag tro att det var någon sorts samlarvärde på affischerna, men de har bara ett enda syfte, nämligen att locka fram bossen för den oundvikliga uppgörelsen i slutet på varje bana. Har man inte skaffat någon affisch får man snällt knalla ett varv till, och ett till, tills man får nog och betalar för den där förbannade papperslappen. Den kostar dessutom alltid det dubbla mot vad man får i belöning för att plocka in banditen. Alternativt kan man kanske rota fram den ur någon gammal tunna längs banan, men vem har tid med det när hela området kryllar av skjutglada skurkar som bara har ett mål för ögonen, nämligen att skjuta stora hål i Billie Bob. Inte undra på att han aldrig ens funderar över det ena alternativet när det står "Död eller levande".
 
Bill förbannade det faktum att han än en gång misslyckades med att titta in i kameran vid fototillfället.
Just den lilla detaljen att du kan köpa extravapen och power-ups är bara grädde på moset. Hagelgevär, maskingevär och magnumrevolvrar finns till ditt förfogande, utöver bonusgevär som gör att du skjuter längre och cowboyboots som gör att du springer snabbare. Logiken är obestridlig. Särskilt nöjd blir man när man lyckas skaffa en häst, eftersom spelet tillfälligt stannar upp, och ljudet av hovtramp ljuder i fjärran. Mycket snart ser du ett stort, vitt hästarsle galoppera in i bild, varpå Billie Bob bestiger sitt riddjur och därefter återupptar sin masslakt.
 
Och bossarna då? Jo, här skiner Billie Bobs tvivelaktiga värderingar igenom rejält. Om man inte redan tyckte att det var en tillräckligt stor varningsklocka att han spontant promenerar igenom en comanche-by och skjuter ihjäl varenda kotte. Banditgänget som Billie Bob utsett som mål för sitt privata korståg består nämligen av en vit cowboy vid namn Bandit Bill, Cutter den bumerangslängande aboriginen, comanchehövdningen Devil Hawk, en japansk ninja, afro-amerikanen Fatman Joe, samt de mexikanska bröderna Wingate. Det är alltså en grupp med en ytterst blandad etnisk sammansättning, vilket av allt att döma verkligen sticker i ögonen på vår hjälte, då dödssiffran när han är färdig med gänget skulle få vilken KKK-medlem som helst att omvärdera sina lojaliteter. Billie Bob är en mycket arg man. En arg man som är ute efter att rädda det etniskt homogena Hicksvilles alla två invånare från den multietniska omvärlden. Möjligheten finns visserligen också att Billie Bob är arg endast för att alla banditerna har häftigare namn än honom. Till och med Fatman Joe.

Risken är överhängande att man själv också blir en mycket arg person när man spelar. En träff och du är dödens lammunge. Såvida du inte har en häst att använda som köttsköld. Och träffad blir man ofta. För den med rätt resurser finns dock en bot mot dessa frustrationer, vilket den här videon demonstrerar:


Jag har aldrig själv lyckats ta mig igenom det här spelet, men den här omänskliga typen visar att det är möjligt. Utan att använda något annat än Billie Bobs sexskjutare.



På tal om sexskjutare väljer jag att avstå från att anmärka på realismen gällande den mängd bly vår hjälte hinner plantera i sina antagonister under spelets gång, kontra det antal kulor som två revolvrar från år 1849 rymmer. Eller ja, kontra det totala antalet kulor som över huvud tagit hunnit produceras fram till och med år 1849.

Innan jag avslutar min raljering om detta fantastiska shoot'em'up tänkte jag nämna lite kort om dess livskraft idag. Även om spelet egentligen aldrig fick någon egen franchise, lever dess ande kvar i Rockstar Games fantastiska western-äventyr Red Dead Redemption. Sagda spel är nämligen en uppföljare till Red Dead Revolver från 2004, som började utvecklas av Capcom som en spirituell uppföljare till just Gun.Smoke, innan det skrotades och istället togs tillvara av Rockstar. Så tänk på det, nästa gång ni försöker fånga grisar med lasso eller leker Jack The Ripper i saloongränderna. Fast det kanske bara är jag.

söndag 13 oktober 2013

Mellanspel

Den vördade doktorn befinner sig just nu i väntans tider, varpå ytterst lite aktivitet av någon outgrundlig anledning sker på både spel-, serie- och laserfronten. De goda nyheterna är dock att mina djupdykningar i rollspelsträsket börjat ge resultat, och således har jag nu funnit ett scenario och på riktigt börjat förbereda mig inför nästa spelsession som jag hoppas kommer att äga rum kring slutet av månaden någonstans.
Ja, jag älskar det här omslaget.
Men vad är det då som doktorn går och väntar på? Ja, dels de i ett tidigare inlägg nämnda laser-attiraljerna, så att jag kan börja bygga mitt Starlyte PRO/LTAR-gevär och se hur det projektet går, dels ett exemplar av Cthulhu by Gaslight att utöka rollspelshyllan med, och dels Hellboy volume 9: The Wild Hunt, så att jag kan fortsätta läsa igenom Mignolas magnifika mästerverk. Under tiden har jag dock ägnat mig åt ett annat av mina mer tvivelaktiga intressen, dvs det litterära och bibliofila. Ett besök i ett av stadens angenäma antikvariat resulterade i att jag impulsköpte ett exemplar av J.G. Frazers Den gyllene grenen i två band, tryckt 1925.
Magi och religion, ett omåttligt aktuellt ämne i dagens samhälle.
För den obildade kan nämnas att boken i fråga är ett antropologiskt verk som behandlar primitiva religioner, och som skapade rätt stor kontrovers när den först publicerades. Varför jag köpte den? För att jag länge velat ha den i min ägo, så klart. Därför att jag är en kuf. Som läst på tok för mycket Lovecraft för att inte vara fascinerad av suspekta antropologiska studier och ockulta utsvävningar. Innan jag tar mig an Frazer ska jag dock lyckas traggla mig igenom Ahlbergs Filosofiens Historia som jag var blåst nog att ge mig på. Den var torrare än väntat. Och då hade jag väntat mig en jävligt torr bok. Men vad gör man inte för att framstå som intelligentuell.
Låt er inte luras, antalet bilder i resten av boken är ytterst sparsmakat.
Inköpet av Den gyllene grenen innebar dock startskottet för en ny omgång av mitt privata korståg att utvidga mitt bibliotek till ett veritabelt ondskefullt, ockult ultracentrum för esoteriska idiotier. Eller ja, jag letar efter suspekta gamla böcker inom ljusskygga ämnen som svartkonst, demonologi och ockultism. Bra skit.

Men nog om min samlarmani. Till veckan skall jag försöka se till att skriva något mer konstruktivt. Förvisso borde jag fortsätta skjuta mig igenom spelhistorien, men det innebär att jag måste lära mig ännu en avancerad, taktisk PC-shooter. Jag tror jag nöjer mig med att skjuta mig igenom vilda västern istället.
Yeah, baby.

söndag 6 oktober 2013

Det tunga artilleriet är på väg

Arsenalen fortsätter alltjämt att växa. Relativt nyligen lade undertecknad en beställning på inte mindre än tre kompletta Lazer Tag Master Blasters med tillhörande missiler, vilket är allt annat än enkelt att få tag i nu för tiden. Det köpet utjämnar den tidigare samlingen till fyra storbössor istället för en.
Har haft ögonen på ännu en auktion med två till kompletta gevär, men efter att ha fått lite väl hård konkurrens i budgivningen bestämde jag mig för att backar ur den bataljen, hellre satsar jag på att skaffa fler TMBs utan missiler men till lägre kostnad i så fall, nu när jag ändå redan har en imponerande mängd lasergranater på ingång. Istället fick jag tummen ur och köpte en icke komplett LTAR till billig peng för rent moddnings-nöje - dess interna komponenter ska få byta hem och börja bo i mitt Starlyte PRO-gevär istället. Uppdateringar om det projektet kommer att följa.

torsdag 3 oktober 2013

Lasertankar på kvällskvisten

Er ödmjuke skribent den gode doktorn har fattat några spännande beslut gällande sina laseraktiviteter. Insikten har sjunkit in att det kommer att ta förbannat lång tid att bygga tillräckligt många Phenix Tag-bössor för att det ska vara värt besväret att spela med dem. Och det kommer att kosta en tvijävla massa pengar. Det blir alltså något som kommer att fortsätta byggas spontant och väldigt, väldigt, väldigt sekundärt. Primärt kommer undertecknad alltså att fortsätta bygga på arsenalen av utrustning som är kompatibel med Lazer Tag Team Ops, som ju ändå är systemet som kickade igång er ödmjuke skribents laser tag-intresse på allvar - samt sträva efter att försöka samla ihop ett gäng intresserade spelare på nuvarande ort.
Det finns flera skäl till att jag väljer att hänga kvar vid de här gamla rackarna. Det första, och mest uppenbara, är att jag redan har en relativt stabil arsenal tillräcklig för att utrusta en mindre insatsstyrka av lasernördar. Det andra är att LTTO fortfarande har en i allra högsta grad levande moddnings-community som är mycket hjälpsam, och inspirerande, samt att denna i sig spottar ur sig en hel del intressanta produkter, exempelvis Nomad Hosting Station, som utnyttjar LTTO:s hosting-system och gör det ännu mer flexibelt. Det tredje är att den senaste puffran inom Lazer Tag-linjen fortfarande saluförs, och till ganska billigt pris - dessutom är det en helt suverän laser tag-pistol, om man frågar mig. Framför allt ser det ut som att det är ganska lätt att flytta över dess komponenter till ett annat skal. Vilket för mig vidare till skäl nummer fyra. Jag inbillar mig att jag lärt mig tillräckligt mycket, och skaffat fram de resurser som krävs, för att kunna våga mig på att flytta över elektroniken från en Lazer Tag LTAR till något annat.

Tanken är således att förflytta det senaste inom Lazer Tag, till något av det äldsta, inom just Lazer Tag. Nämligen Starlyte PRO-geväret jag nämnde tidigare:
Det vore, enligt min ringa mening, skitcoolt.

Vad är då planen i övrigt, förutom att försöka skrapa ihop några sällsamma individer som vill skjuta på varandra med infraröda strålar (alternativt hyra ut utrustningen till andra sällsamma individer med samma intresse)? För det första skall den nuvarande arsenalen jämnas ut och på något sätt standardiseras. Jag vill att den har en enhetlig grund av standardvapen med rätt jämna egenskaper. För det första tänker jag därmed fokusera på att samla på mig Lazer Tag Master Blasters:
De må vara klumpiga och ta mycket förvaringsplats, men vid spel är deras gevärsform bra eftersom det försvårar för spelaren att dölja sensorerna som är placerade just på själva vapnet. Dessutom känns det rätt mäktigt i största allmänhet. Tanken är alltså att Master Blastern skall vara det primära vapnet att använda vid spelträff. Sekundärt tänker jag fokusera på de tidigare nämnda Lazer Tag LTAR, till stor del pga deras simpelhet, pris och pålitlighet. Ett gäng av dessa puffror, några NOMAD-stationer och en bra lokal borde kunna erbjuda rätt intressanta spelmöjligheter.

Fast vad vet jag, kanske är det här mest bara önsketänkande? Ja om så är fallet så får jag väl sälja prylarna vidare, sådant här ska inte stå och samla damm.