Först ut: Evil Dead. Fantastiska filmer, alla tre. Nej, jag har dessvärre inte sett remaken än, men det kommer. Fantastiska filmer. De har allt. Demoner. Blod. Necronomicon. En idiot med en motorsåg på armen. Allt som definierar ett verk av hög, konstnärlig kvalitet. Det oslagbara konceptet där ett gäng ungdomar sitter fast i en stuga ute i skogen och hemsöks av ondskefulla demoner med sinne för humor. Film nummer två gör det allra bäst:
Fantastiskt. Makalöst. Underbart. Så bra att den till och med fungerar som musikal.
Den västerländska rockmusikens och danskoreografins absoluta höjdpunkt, utan tvekan. Allt är perfekt. Och så får någon dumjävel för sig att man ska göra TV-spel av det. Fruktansvärda TV-spel. Till Playstation.
Jag stod ut i ungefär sju minuter. Max. Allt som gjorde filmerna så underbara är som bortblåst. Stämningen. Splattret. Bruce Campbells odödliga själ. Och då har ändå herr Campbells stämband bidragit med hans röst. Gissningsvis enbart för att finansiera de laster den mannen hade vid det aktuella tillfället. Jag skriver tillfället, för jag tror inte att han ägnade mer än någon halvtimme i studion för det här.
Spelets upplägg är så simpelt att man undrar hur det ens går att misslyckas. Du är Ash. Du är i en stuga i skogen och har än en gång retat upp en bunt helvetesdemoner. Du måste samla ihop sidorna från Necronomicon för att åter kasta dem i avgrunden. Till din hjälp har du en motorsåg och allt annat du kan komma över i vapenväg. Allt spelutvecklarna hade behövt göra var att fylla spelet med enorma mängder blod, obscena demoner och roliga sätt att ha ihjäl dem på. Gjorde de det? Självklart inte.
Istället tog de en lååång titt på Resident Evil, slog sig för bröstet, släppte väder och utbrast: "Sämre kan vi!" Varpå de stal kontrollsystemet och gjorde det liiite mer irriterande än innan. Sedan stal de kameravinklarna, och gjorde dem liiite mer olämpliga än tidigare. Sedan tog de grafiken, körde den i en köttkvarn, matade den resulterande sörjan till en utsvulten gässling som sedermera kastade upp födan i en motbjudande kaskadspya rakt över din nyinköpta TV. För att slå spiken i kistan såg de sedan till att göra spelet så förbannat jävla tråkigt att det är roligare att tvätta bort gässlingspya från TV:n än att spela det. Jag driver dessvärre inte gäck med er. Det första hinder du möter, bortsett från kontrollerna, kameravinklarna, grafiken och ditt eget undermedvetna som upprepade gånger försöker försätta dig i koma som ren försvarsmekanism så fort du tagit dig till titelskärmen, är en demon. Schysst, tänker du kanske, här får man slåssa på direkt! Fram med motorsågen och plocka den satslyngeln! Jo tjenare. Du kan veva på bäst du vill med motorsågen, det tar fortfarande ett halvår att ha ihjäl det kräket, och när den väl dör får du inte ens uppleva tillfredsställelsen av att sprutlackera stugans väggar med deadite-blod. Istället lyser den lite grönt och pyser ner genom golvet. Har du tur lämnar den någon pisstråkig pryl efter sig. Sedan möter du en till. Och en till. Och en till.
Jag försökte verkligen. Jag vill påstå att jag försökte, åtminstone. Men jag fick nog redan när jag tagit mig utanför stugan och möter två dylika tråkmonster samtidigt, som givetvis tar sig friheten att utan allt för mycket motstånd råtokdräpa Ash tillbaka till stenåldern, eftersom han i det här spelet har ungefär samma rörelseförmåga som en säck mandelpotatis.
Jag vägrar att befatta mig mer med det här jävla spelet. Det har tagit något som ligger mig varmt om hjärtat och gjort det till något smutsigt och besudlat. Jag får behovet att lägga mig i fosterställning och skrubba mig med svinto så fort jag tänker på det. För den som har tillräckligt mycket sinnesnärvaro för att inse att det inte är värt att ens provspela den här ogudaktiga styggelsen, men av någon anledning ändå inte kan besinna sig och åtminstone vill se skiten så finns det en playthrough här, i ett av Internets allra mörkaste vrår:
Pffft! Trodde ni att det skulle hålla så där hög klass? C64-versionen ligger hästlängder före Playstation-versionen. Håll i er nu, här kommer den riktiga:
Åh Gud i himlen, vare min själ nådig, fy fan och amen. Aldrig mer. Nästa gång tar vi något bra istället. Hellboy - Asylum Seeker ser ju lovande ut...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar