Västern var vildare än väntat

Som kanske redan har påpekats, så ligger western-filmen undertecknad varmt om hjärtat. Eskapistiskt lagd som jag är, säger jag ju dessutom ogärna nej till chansen att själv med stadigt grepp om handkontrollen få uppleva het krutrök och iskalla revolverdueller. Gun.Smoke från 1988, till gamla NES 8-bit, som från början var ett arkadspel, lät mig i min ungdom uppleva just det. Krutröken åtminstone.

I det fantastiska spaghettiwestern-epos som är Gun.Smoke, rider du, som dessvärre inte namnlös främling, in i staden Hicksville för att rädda kattungar ur träd, återställa lag och ordning, samt rensa upp bland slöddret. Hicksvilles invånare är tydligen hårt ansatta av ett gäng banditer som kallar sig Wingates, och vår godhjärtade protagonist tar ensam på sig uppgiften att göra något åt bekymret. Lösningen på problemet involverar av någon anledning att klättra i klippiga bergen och jaga japanska ninjor, skjuta hål i varenda tunna i hela territoriet, samt att bedriva folkmord på den lokala indianstammen. Den som tycker att GUN tog indianskjutandet lite för långt har uppenbarligen aldrig spelat Gun.Smoke. Och för den som inledningsvis reagerade och nu undrar varför jag skrev "dessvärre inte namnlös", återger jag detta utdrag ur spelets manual:

"GUN.SMOKE by CAPCOM ... returns the player and game star Billie Bob back to life in a small, bustlin' mining town during the infamous gold rush era."

Jag tror att jag stannar redan där. Mina damer och herrar, tillåt mig att presentera, vår hjälte: Billie Bob. Där har vi ett avslöjande som skulle förstöra 'Mannen utan namns' image för all överskådlig framtid. Och det är innan vi, bortsett från iscensättandet av en personlig "slutlig lösning på indianproblemet", knappt berört att vår redlige revolverman uppenbarligen är en av de mest engagerade hobbyrasisterna i världshistorien. Lugn, vi kommer dit.

Hicksville. Staden med fler banjos än människor.

Själva spelet då? Det är underbart. Det följer visserligen den klassiska shoot'em'up-formeln som annars brukar involvera rymdskepp och utomjordiska invasioner, men här får man istället som revolverman skjuta sig igenom den amerikanska västern. Det är knappmosning så det står härliga till, jag måste påpeka att jag alltid varit särdeles förtjust i spelets kontrollsystem; med ena knappen skjuter du åt vänster, med andra åt höger och med bägge knapparna rakt fram. Det känns på något sätt så fantastiskt rätt, och man lyckas komma så nära upplevelsen av en klassisk westernfilm som det bara går. På ett NES åtminstone. Särskilt värd att nämnas är även musiken som ackompanjerar din upprensning i tjuvträsket, den är verkligen som tagen ur en spaghettivästern, och ger mig rysningar av välbehag än idag.

 

Gun.Smoke sällar sig även till raden av klassiska spel som uppfostrar spelaren i TV-spelens mest fundamentala lära, som kan sammanfattas i två enkla regler:
Nummer 1 - Varenda jävel du möter är ute efter att döda dit.
Nummer 2 - Om någon jävel mot förmodan inte är ute efter att döda dig, så vill de bara ha dina pengar.
 

Dessa regler följs slaviskt i Gun.Smoke, då Hicksvilles enda två invånare är en kärring som säljer skjutjärn, och en diversehandlare som kränger hästar och efterlysningsaffischer. Allt givetvis till hutlösa ockerpriser. Om jag inte visste bättre skulle jag tro att det var någon sorts samlarvärde på affischerna, men de har bara ett enda syfte, nämligen att locka fram bossen för den oundvikliga uppgörelsen i slutet på varje bana. Har man inte skaffat någon affisch får man snällt knalla ett varv till, och ett till, tills man får nog och betalar för den där förbannade papperslappen. Den kostar dessutom alltid det dubbla mot vad man får i belöning för att plocka in banditen. Alternativt kan man kanske rota fram den ur någon gammal tunna längs banan, men vem har tid med det när hela området kryllar av skjutglada skurkar som bara har ett mål för ögonen, nämligen att skjuta stora hål i Billie Bob. Inte undra på att han aldrig ens funderar över det ena alternativet när det står "Död eller levande".

 

Bill förbannade det faktum att han än en gång misslyckades med att titta in i kameran vid fototillfället.

Just den lilla detaljen att du kan köpa extravapen och power-ups är bara grädde på moset. Hagelgevär, maskingevär och magnumrevolvrar finns till ditt förfogande, utöver bonusgevär som gör att du skjuter längre och cowboyboots som gör att du springer snabbare. Logiken är obestridlig. Särskilt nöjd blir man när man lyckas skaffa en häst, eftersom spelet tillfälligt stannar upp, och ljudet av hovtramp ljuder i fjärran. Mycket snart ser du ett stort, vitt hästarsle galoppera in i bild, varpå Billie Bob bestiger sitt riddjur och därefter återupptar sin masslakt.

 

Och bossarna då? Jo, här skiner Billie Bobs tvivelaktiga värderingar igenom rejält. Om man inte redan tyckte att det var en tillräckligt stor varningsklocka att han spontant promenerar igenom en comanche-by och skjuter ihjäl varenda kotte. Banditgänget som Billie Bob utsett som mål för sitt privata korståg består nämligen av en vit cowboy vid namn Bandit Bill, Cutter den bumerangslängande aboriginen, comanchehövdningen Devil Hawk, en japansk ninja, afro-amerikanen Fatman Joe, samt de mexikanska bröderna Wingate. Det är alltså en grupp med en ytterst blandad etnisk sammansättning, vilket av allt att döma verkligen sticker i ögonen på vår hjälte, då dödssiffran när han är färdig med gänget skulle få vilken KKK-medlem som helst att omvärdera sina lojaliteter. Billie Bob är en mycket arg man. En arg man som är ute efter att rädda det etniskt homogena Hicksvilles alla två invånare från den multietniska omvärlden. Möjligheten finns visserligen också att Billie Bob är arg endast för att alla banditerna har häftigare namn än honom. Till och med Fatman Joe.

Risken är överhängande att man själv också blir en mycket arg person när man spelar. En träff och du är dödens lammunge. Såvida du inte har en häst att använda som köttsköld. Och träffad blir man ofta. För den med rätt resurser finns dock en bot mot dessa frustrationer, vilket den här videon demonstrerar:

Jag har aldrig själv lyckats ta mig igenom det här spelet, men den här omänskliga typen visar att det är möjligt. Utan att använda något annat än Billie Bobs sexskjutare.

På tal om sexskjutare väljer jag att avstå från att anmärka på realismen gällande den mängd bly vår hjälte hinner plantera i sina antagonister under spelets gång, kontra det antal kulor som två revolvrar från år 1849 rymmer. Eller ja, kontra det totala antalet kulor som över huvud tagit hunnit produceras fram till och med år 1849.

Innan jag avslutar min raljering om detta fantastiska shoot'em'up tänkte jag nämna lite kort om dess livskraft idag. Även om spelet egentligen aldrig fick någon egen franchise, lever dess ande kvar i Rockstar Games fantastiska western-äventyr Red Dead Redemption. Sagda spel är nämligen en uppföljare till Red Dead Revolver från 2004, som började utvecklas av Capcom som en spirituell uppföljare till just Gun.Smoke, innan det skrotades och istället togs tillvara av Rockstar. Så tänk på det, nästa gång ni försöker fånga grisar med lasso eller leker Jack The Ripper i saloongränderna. Fast det kanske bara är jag.