söndag 22 december 2013

I dödsskuggans uppkopplade dal

Ibland rör sig den gode doktorn på nätet som en vanlig man, andra gånger får han hjärnsläpp och bestämmer sig för att testa ett gäng gratis onlinespel. Olyckligtvis är det självfallet det senare som hänt. Er ödmjuke skribent har ett komplicerat förhållande till onlinespel, och vad som först följer är en förklaring om varför.

Jag älskar konceptet med massiva onlinerollspel. Gigantiska världar som ligger öppna för dig att utforska. En oändlig uppsjö av äventyr att uppleva, uppgifter att ta sig an, andra hjältar att dela rövarhistorier med och monster att banka råbiff av. Det stora problemet är att jag sällan klarar mer än någon halvtimme av varje givet försök till massivt onlinespel, och skälen därtill är många. Eller nej, förresten, det finns bara ett skäl: Det slutar i regel med att spelet i fråga är jävligt tråkigt. Varför? För att den där perioden då ett vanligt spel presenterar sina centrala karaktärer och kastar dig in i en spännande handling, i nittionio fall av hundra, istället ägnas åt en form av upplärningsprogram där du skall slå ihjäl X antal monster av typen Y, hämta Z antal prylar av typen B och sedan använda sagda prylar till att bygga en smörkniv som är marginellt bättre än den du redan använt till att bedriva folkmord på monster av typen Y. Med andra kastas du generellt in i den digitala motsvarigheten till medeltida självhushållningsekonomi, där du utför uppgifterna som hjältarna i singleplayer-spelen har lyxen att kunna betala alla datorstyrda NPCs att göra. Kom igen, crafting är inte ens underhållande på pappret. Det kanske är spännande när man spelat så länge att det inte längre är roligt att slå ihjäl drakar och sno deras skit, men det är knappast något man som nykläckt hjälte känner sig skitmanad att viga sitt virtuella liv åt.
Stora hjältar måste göra stora uppoffringar. Uppenbarligen.
Men, skit i inledningsuppdragen och ge dig ut i världen då? Gärna det. Om det inte vore för att man i nittioåtta fall av sju blir knullrånmördad av varenda monster som är större än en grankotte, såvida man inte ägnar ungefär en arbetsvecka åt att nöta experience point-samlande innan man ens funderar på att ge sig ut i världen. Det här är ett faktum som varit särskilt sant om man sjunkit så lågt att man tagit sig an ett koreanskt rollspel. Huvvaligen.

Gå ihop med andra spelare då, samla en grupp glada äventyrare och visa vem som bestämmer? Pffft, då måste jag ju interagera med folk. I synnerhet drygt Internetfolk som pratar l33tsp34k och interna speltermer och sabbar den lilla gnutta stämning som finns kvar i spelet. Varför jag ens försöker spela onlinespel? Skit i det ni.

Nåväl, nog med raljerande. Jag har lyckats hitta en liten nisch där jag trivs någotsånär. Det vill säga nischen där jag gett upp alla försök att spela klassiska fantasyrollspel, och istället sökt mig till mer actionbetonade onlinespel istället, det vill säga spel där jag får springa runt och skjuta på eller tillsammans med folk i stor skala. Därmed inte sagt att den typen av spel lyckas komma ifrån de vanligaste onlinespel-bekymren för det. Den här gången har jag tagit en snabbtitt på två gratisspel, ett gammalt och ett relativt nytt.

Neocron 2
Nämnas bör att Neocron 2 inte var gratis till att börja med, men efter att utvecklarna lagt liret på hyllan har några engagerade själar tagit sig an att hålla spelet vid liv. Spelet handlar om... Ja inte vet jag. Framtid och stoföretag, cyberspace och trenchcoats, sådana saker. Det är ett mörkt cyberpunkrollspel och det duger för min del.
Hur skulle jag INTE kunna gilla ett spel med så många skjutvapen och så mycket åtsmitande läder?

Jag minns när jag testade en demoversion av dess föregångare att det inte var helt olikt en onlinevariant av Deus Ex, vilket givetvis fick det att killa till i kalsongerna på undertecknad. Mycket riktigt är det ungefär samma intryck som Neocron 2 ger när jag först ger mig i kast med spelets inledningstutorial. Jag kastas direkt in i en situation som tagen ur Shadowrun, där jag befinner mig på ett uppdrag att stjäla data från ett rivaliserande bolag. Stämningen är på topp, grafiken är ful och skjutvapnen är coola. Jag får leta mig fram i mörka, fuktiga gränder, slåss mot kriminella gäng och bete mig som ett as mot sporadiskt placerade tiggare. Sedan tar tutorial-sektionen slut, och själva spelet börjar.
Betong, neonskyltar och mekanisk polismakt. Precis om hemma.

”Nu jävlar ska gatusamurajen ut och härja!” hinner jag tänka. Innan jag vaknar upp i ett sjaskigt industrikomplex i någon sorts Judge Dredd-liknande ödemark och får i uppdrag att jaga trasiga robotar beväpnad med en kökskniv för att samla in kretskort. Touché, Neocron 2, touché. Du hinner nästan inge någon form av hopp innan du rycker undan mattan jag står på. Jag ska ge spelet någon till chans och se om jag kan komma in i det, då jag trots allt älskar cyberpunk av modellen Neuromancer, men jag förhåller mig skeptisk. Med lite tur tillåts jag dock att faktiskt göra sådant man ska göra i cyberpunkspel, d.v.s. infiltrera storföretagens skyskrapor, lösa digitala mysterier och brassa på med högteknologiska automatvapen i en dystopisk stadsmiljö.
Spelet kanske har potential att klia den där William Gibson-nerven i slutändan ändå, om man tar sig förbi inledningen.


Firefall
Ett nyare spel som nu finns att spela som öppen beta är Firefall. Det handlar om... Öööh... Något om asteroider, något nytt kristalliknande ämne och någon suspekt fiende som kallas The Chosen. Skit samma, du får ha power armor med raketkängor och skjuta förvuxna insekter med gigantiska plasmavapen, jaförfan!
Power armor är ett fullt godkänt substitut för lädertights.

Det här spelet vet dessutom hur man ska engagera nya spelare. Inga jävla timslånga hämta-sjuttio-grisknorrar-för-att-bygga-nya-pantalonger-inledningsäventyr och inga håll-dig-inom-en-femtiometersradie-av-startpunkten-och-jaga-råttor-i-åtta-dagar-innan-du-kan-gå-vidare-sitationer. Nännemän, som tutorial kastas du först in i en hektisk gatustrid mot The Chosen, komplett med rymdskepp och mekaniska rakbladstentakler, därför vaknar du upp i en skyttel på väg till en stad på en tropisk ö, där du direkt kastas in i en handling med uppdrag som faktiskt är underhållande. Kanske främst för att de innehåller en jävla massa skjutande och omkringstudsande med dina raketstövlar, samt att de låter dig utforska ön – som har en förbannat härlig design.
Serietidningsaktig grafik med pastellfärgade dödsmaskiner - en design som bäst beskrivs med ordet "mysig".

Spelet för av någon anledning mina tankar till det gamla Giants – Citizen Kabuto, men det kanske bara är jag som är lite rubbad. Hur som helst får du fritt flyga omkring, skjuta jätteinsekter som tagna ur Starship Troopers, samt strida mot de inledningsvis Dark Legion-liknande The Chosen, för den som är bekant med Mutant Chronicles. Första intryck: Jävligt bra. Det här kan jag tänka mig att faktiskt grotta ner mig i.
Anticimex jobb kommer att vara mycket mer spännande om några hundra år.
Nog för den här gången, nästa inlägg kommer att handla om ... Ja, det återstår väl att se. Glöggkoma och pepparkaksmage kanske.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar