Långdistanslaserbössan - Del 7: Officiellt jättefärdig

Så var då slutligen Lazer Tag-geväret färdigt. Istället för att pladdra på i all oändlighet bjuder jag således på följande korta, ytterst dramatiska, demonstrationsvideo.

Långdistanslaserbössan - Del 6: Snuddar vid målsnöret

Eftersom dagens planer gick åt skogen så kunde er ödmjuke skribent ägna sig åt sitt hemmabygge istället. Geväret är i stort sett färdigt, sånär som på några små detaljer. Dels ska färgen putsas upp, undersidan av magasinutrymmet täckas, och linshållaren epoxylimmas på plats som ett betongfundament.

Särdeles nöjd är jag över att ha behövt öppna en minimal mängd hål i själva skalet för att få plats med knappar och kontrollpaneler. Den fruktade displayen är till exempel monterad under luckan som annars är till för att lätt kunna komma åt den tidigare pilmatningsmekanismen.

Givetvis är den försedd med mynningsflamma och träffindikator. Underligt nog pulserar lysdioden som skall signalera träff hela tiden, om än väldigt svagt. Jag misstänker att den på något sätt kommit åt IR-dioderna som sänder ut signaler, eftersom den verkar pulsera i samma takt som dessa, men jag kan ha fel. Det återstår att se om jag orkar öppna upp den åtgärda det smärre bekymret.

Som synes är den även försedd med min inte ett dugg patenterade kontakt för externa sensorer - som jag måste komma igång och massproducera snart.

Om jag bestämmer mig för att öppna upp den igen så ska jag definitivt byta ut högtalaren, då den nuvarande är på tok för mesig. I övrigt är jag dock rätt nöjd med hur den tett sig så här långt!

Långdistanslaserbössan - Del 5: En färgglad tillvaro

Dagens framsteg beskrivs bättre med en bild än med ord. Ergo:

Er ödmjuke skribent har således sniffat sprayfärg hela dagen lång. Hälsosamt så det förslår, men vad gör man inte för vetenskapen?

Överlag är jag rätt nöjd med färgkombinationen, men jag kommer behöva ta till ett fint sandpapper på de grå ytorna eftersom färgen spillde över vid kanterna.

Långdistanslaserbössan - Del 4: En måltavla var målet

Det värsta tycks så vara över. Undertecknad har lyckats med den uppgift i projektet som tedde sig knepigast, nämligen att fästa sensorkupolen på geväret. Nu sitter den saten där, och den gode doktorn kan pusta ut.

Se så den sitter, röd och fin! Som en stor, saftig laserjordgubbe för motståndaren att sätta tänderna i! Tyvärr sitter den så högt upp att man egentligen inte kan använda det fasta siktet, men det bör inte vara något bekymmer eftersom jag ändå tänkt montera ett rödpunktsikte.

Vid en närmare anblick ser den kanske inte så estetiskt tilltalande ut, dock:

Mycket lim och ojämnheter, men den jäkeln verkar sitta åtminstone, och det borde finnas tillräckligt med utrymme inuti för att få plats med kretskortet för sensorerna. På det stora hela tycker jag att projektet börjar arta sig rätt bra. Dessutom har jag börjat spana på färg, eftersom det börjar bli dags att måla skalet, och funderar på en kombination av svart och antingen olivgrönt eller något sandfärgat.

Nästa stora huvudvärk blir att montera display och kontrollpanel, men misströsta icke, jag har en plan...

Långdistanslaserbössan - Del 3: Vi tar sikte på något oväntat

Okej, jag ljög förra gången. Er ödmjuke skribent for med osanning och får således bära det stora hundhuvudet. Nästa moment i bygget blev inte alls att fästa sensorkupolen, som jag påstod i slutet av mitt förra inlägg. Istället fick undertecknad en spontan snilleblixt angående ett annat bekymmer, nämligen hur jag skulle fästa linsen, eftersom gevärets ordinarie pipa visat sig ha för liten diameter för att hålla hela konstruktionen. Snilleblixten involverade en liten detalj från en tidigare, avsevärt mer frustrerad artikel, nämligen det till synes totalt värdelösa kikarsiktet från vapnet som närmast tedde sig som en parodi på Nerf Recon. Kikarsiktet visade sig nämligen vara i exakt rätt storlek för att innehålla hela linskonstruktionen, och gick dessutom med viss möda att fästa på gevärets undre tillbehörsspår, dvs under själva huvudpipan.

Den lilla svarta detaljen som sticker ut är alltså själva linshållaren, och den kan i sin tur täckas med kikarsiktets frontdel, som jag efter viss möda och misshandel lyckades lossa. Nu gäller det att jag lyckas leda sladdarna från IR-lysdioden in i geväret på ett diskret och säkert sätt, men det bör inte vara några större bekymmer. Den här lösningen innebär dessutom att jag kan placera lysdioden för mynningflamman inuti gevärets faktiska mynning, vilket får betraktas som ett plus.

Hållaren sitter verkligen som handen i handsken, så med lite tur kan det här bli ett mycket träffsäkert skjutdon. Det är extra roligt eftersom jag faktiskt aldrig trodde att jag skulle få någon form av praktisk användning av någonting från något så vederstyggligt som det här:

På grund av dagens inledande fadäs lämnar jag givetvis inga löften angående nästa inlägg.

Långdistanslaserbössan - Del 2: Det var då en jävel till att sitta

Kort uppdatering, eftersom inget framsteg kommer gratis i den här kampen mellan man och plast. Efter mycken möda har undertecknad äntligen lyckats få isär det blå fanstyget. Dessvärre inte utan skada på objektet i fråga.

Den sista skruven, som satt rakt genom gevärets uppfällbara korn, var rentav omöjlig att få loss på konventionellt vis. Att använda uttrycket "den sitter som berget" vore att överskatta det genomsnittliga bergets förmåga att hålla sig på plats, ty den här saten skulle inte ha rört sig en millimeter ens om så kosmos imploderade. Till slut fick er ödmjuke skribent nog, och gick från Doktor Laser till Doktor Bågfil. Jag kapade helt sonika bort fanstyget likt en fältskär - utan bedövning och utan finess.

Med det bekymret ur vägen kunde jag således vränga isär de motvilliga plaststyckena, och ta en närmare titt på bössans innanmäte. Än har jag inte gjort några djupare analyser, annat än att konstatera att det nog kan bli knepigt att få avtryckaren att fungera som den ska, men det är ett framtida problem. Nästa moment blir nämligen att försöka fästa den fruktade sensorkupolen.

Den huvudvärken får undertecknad dock ta när den kommer, och istället betraktar jag mig som färdig för kvällen.

Långdistanslaserbössan - Del 1: Med en trög start kommer man kort

Undertecknad har således inlett nästa bössbygge, och den här gången var tanken att dokumentera det hela från dag 1. Dessvärre kom jag inte särdeles långt, eftersom jag stötte på patrull redan från början.

Planen är att använda det undre geväret (Nerf Rapidstrike) som skal för hela kalaset, samt att använda linsen samt eventuella övriga slaktrester av värde från den övre pistolen (Laser Challenge Virtual Paintball, som för övrigt lanserades med "No Pain, No Stain" som slogan - sug på den karamellen ett tag), tillsammans med elektroniken från en Lazer Tag IRT-2X, mer känd som en Drone.

Kvällens delmål var således att helt sonika öppna upp Laser Challenge-puffran och plocka ut innanmätet, samt att sedan öppna Nerf-geväret och spana in läget. Lätt som en plätt, med andra ord. Jo tjena.

Det visar sig att pistolen är, genom genialisk konstruktion, nästintill omöjlig att öppna. Resultatet blir således att undertecknad går loss på den med avbitartången likt en rysk gangster på ett kidnappningsoffer, och knipsar upp hela eländet. Det hela tar givetvis på tok för lång tid för att den gode doktorn ska tycka att det är roligt att fortsätta arbeta med åbäket ikväll.

Till slut är dock leksaksmotsvarigheten till Fort Knox penetrerad, och undertecknad kan sålla bland de saftiga inälvorna likt flockens alfa-hanne efter tycke och smak. Efter noggrant övervägande blir resultatet följande:

En lins med tillhörande hållare, en högtalare, samt några spexiga tryckknappar. Uppgifterna om 360 meters räckvidd gör säkrast i att stämma, annars har någon snart en jävligt upprörd och jävligt svettig doktor på halsen. Nåväl, då återstår bara att öppna upp Nerf-puffran. Lätt som en plätt. ... Icke!

Det visar sig givetvis att varenda skruvjävel i bössjäveln sitter skitjävla hårt och är mjukare än Christopher Robins kollektiva vänskapskrets, med resultatet att 4 av 5 provade blir nednötta på mindre än en millisekund, varpå undertecknad överväger att på allvar ge upp för kvällen. Ger upp gör er ödmjuke skribent dock inte förrän han bestämt sig för att söka råd via Google, och gjort kardinalmisstaget att söka på "mjuk skruv hårt". Fast på engelska. God natt.

Welcome, I'll be your host - Del 2

Ytterligare ett projekt kan numer betraktas som avslutat. Er ödmjuke skribent har således byggt en någotsånär stabil hosting-station för Lazer Tag Team Ops med hjälp av ett Arduino-kort, några billiga komponenter, samt en topz-plastlåda som behållare. Skåda, detta teknikens under!

Elektronisk skönhet i dess renaste form, utan tvekan. Jag har inte testat räckvidden på den än, men kan så här långt bekräfta att den fungerar på någon meters avstånd åtminstone. USB-kabeln kopplas in i datorn, varpå jag kan använda mjukvaran från Lazer Swarm för att synkronisera Lazer Tag Team Ops-vapnen.

Programmet är fortfarande i ett beta-stadium, så alla spellägen fungerar inte än, men jag håller tummarna för att killen som ligger bakom det fortsätter att utveckla det, eftersom undertecknads kunskaper i programmering inte är särdeles imponerande. Huvudsaken är dock att jag slutligen fått det förbaskade vidundret att fungera, och kan börja fokusera på att bygga bössor igen.

Programmet har en hel del trevliga funktioner, som att kunna spara olika inställningar för spellägena, namnge deltagande spelare och visa överskådliga spelresultat, funktioner som är ytterst lämpliga om man vill köra någon form av turnéring. Nedan följer en liten uppvisning av hur den fungerar, med såväl hosting som resultatvisning efteråt.

Snajdigt värre, eller hur? Andra goda nyheter är att den gode doktorn till slut även lyckats lägga vantarna på vad han tror är ett lämpligt skal för nästa bössprojekt, nämligen en Nerf RapidStrike. Givetvis inte i originalfärg, det vore ju nästintill skamligt. Särskilt när man med lite kärlek kan få den att se ut så här. Om man har färdighet. Vilket undertecknad visserligen inte har. Men som det här inlägget, liksom det förra, bevisar, så utgör det inget hinder i slutändan.

Teknisk triumf!

Jag är ett geni! Ett underbarn! En idiot som inte riktigt vet hur han lyckats! Men lyckats har han! Jag talar givetvis om mitt tidigare försök att bygga ihop en hosting-station som visat sig vara ett fatalt misslyckande. Nu fungerar den. På riktigt. Inget lureri eller lögn. Som det verkar så var problemet att en av komponenterna jag använde var dålig (eller så gjorde jag något mystiskt misstag), närmare bestämt en transistor. Jag bytte ut den mot en annan modell, och vips så fungerade åbäket.

Mer än så tänker jag inte spekulera i fallet, ty faktum är att jag nu har en apparat som låter min dator kommunicera med mina Lazer Tag-vapen. Fan-jävla-tastiskt. Några saker ska justeras, dock. Jag behöver nog ett svagare motstånd eftersom lysdioderna verkar skicka informationen lite väl svagt, plus att jag måste bygga manicken lite mer stabilt och sätta in i någon form av hölje. Tills dess bjuder jag på den här lilla demonstrationen, bara som bevis. Jag orkade inte filma mer än så, men kan bekräfta att man efter avslutat spel även får fram all spelarstatistik som samlats under matchen - vem som sköt vem, poängställning osv. Bra skit.

Doktorns nya, taktiska nätdrog

Er ödmjuke skribents senaste köp från Steam har visat sig vara en av de mer lyckade transaktionerna som undertecknad genomfört. Hittills har jag loggat ungefär 15 timmar på ett spel som kostade dryga hundralappen, och som det ser ut lär det bli fler. Timmar alltså, inte hundralappar. Någon jävla måtta får det vara.

Löööp!

Spelet i fråga är Insurgency, en lagbaserad, taktisk online-shooter som liksom ett annat besläktat spel inledde sin bana som en mod till Half-Life. Eller ja, Half-Life 2 i det här fallet då. Varför har då den gode doktorn fastnat så förtvivlat länge framför det här spelet då, istället för andra online-shooters som just tidigare nämnda Counter-Strike, något av de nyare Battlefield-spelen, eller varför inte det omåttligt populära Call of Duty? Helt enkelt för att Insurgency lyckas hämta lite smått och gått från samtliga av de här spelen, och göra något eget som faller den gode doktorn på läppen.

Du kan beväpna dig med en MP40 - klart som fan att jag gillar det här spelet!

För att göra en kort presentation så möts i Insurgency två lag motsvarande irakiska terrorister och amerikanska soldater (den har vi aldrig hört förut), för att uppnå olika uppdragsbaserade mål och i all välmening skjuta skiten ur varandra. Varje spelare väljer en roll i laget, som skyttesoldat, ingenjör eller vandrande måltavla, och får därefter justera sin utrustning inom den givna rollen. Systemet är snabbt, enkelt och välbalanserat. Istället för att du låser upp fler vapen allteftersom du spelar, så har du tillgång till alla alternativ från början, men är begränsad i dina val genom ett poängsystem som gör att du kanske inte kan välja att ha alla spexiga tillbehör till din automatkarbin om du skulle vilja ha några granater också. Som ju är nyckeln till framgång. Systemet är enkelt, välbalanserat, och eliminerar allt snack om orättvisa vapen och dylikt gnäll som den här typen av spel ofta får dras med.

I min fantasi så träffade jag när jag sköt. I min fantasi.

När matchen sedan är igång gäller det att inte bli skjuten av fienden, inte bli skjuten av sina lagkamrater, låta bli att själv skjuta sina lagkamrater och att försöka behärska sig så till den grad att man inte skjuter sin lagkamrat bara för att ge igen för att vederbörande sköt ihjäl dig senast. Har man väl tagit sig så långt så kan man börja koncentrera sig på att skjuta mot fienden också, samt att uppnå de för matchläget uppsatta målen. De spellägen som finns fokuserar i regel på ett anfallande och ett försvarande lag, där det försvarande skall hindra anfallarna från att förstöra vapenförråd, ta över nyckelpunkter på kartan, eller lönnmörda den stackars dåre som blivit utsedd till VIP under omgången. Inga konstigheter så långt, det är dock när man ser till detaljerna kring hur matcherna fungerar som spelet börjar utmärka sig, och det är här som den gode doktorn börjar bli förtjust på riktigt. Ett exempel är hur spelet hanterar respawns. Istället för att som i mer arkadliknande shooters låta dig återuppstå likt Lazarus varenda gång du varit dum nog att springa huvudstupa in i fientligt bly, måste du vänta på att ett uppdragsmål uppnås för att få komma in i spelet igen. Det innebär alltså att du gott får vänta på att dina lagkamrater övertar en nyckelpunkt eller spränger en vapenlåda, innan du får springa ut och dö igen. Det finns även ett mer arkadliknande spelläge kallat sustained combat, där respawns sker i regelbundna vågor, men där har man istället möjligheten att förhindra fiendens förstärkningar genom att spränga deras förråd. Resultatet av det tidigare nämnda systemet är att du kan få vänta länge innan du återuppstår, om du ens hinner göra det över huvud taget innan matchens slut. Följden blir givetvis att du plötsligt blir mindre benägen att käka virtuellt bly, och faktiskt börjar vara förbannat försiktig med vilket hörn du sticker näsan runt. För dör, det gör man väldigt, väldigt, väldigt lätt i Insurgency.

Ni kan ju gissa vad som hände sedan.

Mycket fokus ligger på realism. Du har inget hårkors mitt på skärmen som hjälper dig att sikta, inga trevliga små markörer som ploppar upp så fort du siktar på en fiende, och ingen liten minikarta som pekar ut var dina vänner och fiender befinner sig - och i regel räcker det med ett par träffar för att bli utslagen. Är du inte noggrann med att identifiera vad du skjuter på, så kommer du alltså bli dina lagkamraters största skräck.

Ett mycket trevligt inslag är dessutom konceptet stridsmoral, som mer eller mindre innebär att din syn och hörsel blir otydlig när du befinner dig under beskjutning. Det innebär alltså att nedhållande eld i fiendens generella riktning har en för dem mycket märkbar effekt som påverkar det taktiska spelet, trots att du inte nödvändigtvis lyckas träffa någon av dem. Det innebär också att du själv kommer att skita knäck när du sitter hukad bakom några lite för tunna brädhögar och blir halvblind när kulorna börjar smattra omkring dig.

Teamflash? Älskar när det händer.

Just spelets fokus på realism, utan att ta det hela till enormt komplexa nivåer som exempelvis ArmA-spelen, samt dess krav på grundläggande taktik för att klara sig, är vad som får er gode doktor att vilja fortsätta spela. Till skillnad från exempelvis Call of Duty eller Battlefield är det stört omöjligt att leka hårdkokt ensamvarg och förvänta sig någon form av positivt resultat, eftersom du dör väldigt fort när du väl blir påskjuten. Istället gör du betydligt större nytta genom att inta positioner där du kan kontrollera kartornas flaskhalsar. På den punkten har det många likheter med Counter-Strike, där kartkännedom är A och O för överlevnad. Undertecknad blir dock avtänd av det sagda spelets praktiska tillämpning och tempo. Det har enligt mig för mycket klassisk kaninhoppning och fokus på att utnyttja spelets knepiga egenheter för att lyckas, vilket skaver en hel del mot dess realistiska yta. I Insurgency tjänar det ingenting till att studsa omkring, du lär inte kunna träffa ett skit och blir inte nämnvärt svårare att träffa heller. Du vinner mer på att lägga dig ned, sikta i rätt riktning, och vänta.

Titta fram igen, jag har hela dagen på mig.

Just väntan är en intressant del i Insurgencys spelupplevelse. Det kan gå hela omgångar utan att du ens avlossar ett skott, vilket i sig kan höja spänningen något fruktansvärt. Har fienden valt en helt annan väg? Har de tagit sig runt dig? Är det värt att chansa och ta sig längre fram? Den typ av funderingar som senare kan leda till att du överger din position eller väljer att avancera - rakt in i mynningen på ett hagelgevär tillhörande en motståndare som uppenbarligen hade mer tålamod än du.

Granater. Nyckeln till framgång. Kom ihåg det.

Kontentan är att Insurgency nog kan beskrivas som ett spel jag själv saknat tidigare. Ett multiplayerspel som inte är för arkadliknande för att vara korkat och inte för realistiskt för att ta en evighet att sätta sig in i - och som tar Counter-Strikes koncept till en mer sansad nivå med fokus på eftertänksam taktik istället för blixtsnabbt knapptryckande som vinstrecept.

Laserrapport från vansinnesavgrundens brant

Bakslag. Motgång. Misslyckande. Kärt barn har många namn. Kärt barn är också jävligt frustrerande. Halva dagen har i stort sett gått åt till att försöka få ihop en Arduino-baserad hosting-station för Lazer Tag Team Ops, och av artikelns inledande fraser att döma, bör den läsare som besitter knappt genomsnittlig klipskhet och uppåt, kunna lista ut att det har gått åt pipsvängen så här långt. Ät skit, hosting-station.

Efter en dryg månads väntande fick undertecknad hem sitt efterlängtade Arduino-kort samt övriga nödvändiga komponenter enligt det projekt jag ämnat ta mig an. Första hindret var att få den sorgliga ursäkt för tekniskt skrot som även innehar titeln "min dator" att över huvud taget vilja kännas vid det platta blå åbäket. Just det, ett lite för stort antal timmar gick åt till att leta drivrutiner som tillät burkfanskapet att förstå att den var ihopkopplad med plankfanskapet via USB-sladdfanskapet. Välkommen till 2010-talet. Nåväl, efter många om och men och fan ta dig så lyckades jag till slut komma till den punkt då det de facto gick att ladda upp kod till den jäveln. Kod som givetvis vägrar att kompilera. Kod som jag givetvis inte har tid och möjlighet att sätta mig in i för att ta reda på vad som egentligen är fel. Ät skit och dö, hosting-station, ät skit och dö.

Nåväl, skam den som ger sig. Jag försöker med en alternativ metod, och använder koden från ett spin-off-projekt på samma grund - vilket verkar fungera då koden kompileras och laddas upp till Arduino-kortet utan bekymmer. Succé! Framsteg! Seger! Falsk känsla av trygghet! Den nya koden vill givetvis inte fungera tillsammans med mjukvaran som ska styra den. Visst, programmet känner av att något spexigt är inkopplat och försöker skicka data via det, men mycket mer än så händer inte. Jag börjar experimentera med hur jag kopplat hårdvaran, utan märkbart förbättrat resultat. Eller jo, jag lyckas ju koppla den såtillvida att IR-lysdioderna lyser. Konstant. Gå och lägg dig, hosting-station. Gå och lägg dig och skit ner dig och dö.

Tills vidare ligger projektet att bygga en egen station på is, och jag räknar iskallt med att den här typen blir färdig och börjar kränga sina grejor snart. Med lite tur kan jag hitta på något annat roligt med Arduino-kortet.

Vid sidan om det rena elektronikjävelskapet fick undertecknad även hem en billig Nerf-ripoff i dagarna där planen var att använda låtsasbössan som skal till ett Lazer Tag-gevär. Tji fick jag. Den visade sig vara billigare än jag trott. Och mindre. Och fulare. Och mer värdelös. Faktum är att den var så usel att det nästintill blev komiskt.

Den är ännu fulare i verkligheten.

Dels visade det sig att den var på tok för liten för att ha en chans att rymma elektroniken. Dels var siktet (som av någon anledning är placerat under pipan) det enda som var löstagbart. Dels var den bara så fruktansvärt ... usel. Då det är ett skumpilsgevär så var jag ju tvungen att testa att skjuta iväg några pilar. Det kunde den inte. Alls. Över huvud taget. Varje gång man spände fjädern och sköt så fastnade pilen i mekanismen. Helt underbart. Ännu roligare blev det av att den där svarta manteln, som man spänner fjädern med, följde med fjädern hela tiden, så när man sköt åkte även den framåt från sitt spända läge. Inte så uppseendeväckande, tills man betänker att den har en skåra för kikarsiktet. Och att kikarsiktet satt så löst i den där skåran att det gled omkring om man vinklade geväret. Betänk då hur den jäveln for varje gång man sköt. Kikarsiktet hade chans att komma längre än pilarna. Den här skitbyssen räddade min dag lite. Den duger visserligen inte till att bygga något lasergevär av, men jag kan garanterat lämna den vid någon container och njuta av att den sabbar tillvaron för någon liten snorunge som inbillar sig att denne gjort ett rejält fynd bland skräpet...

Således letar undertecknad fortfarande efter lämpliga skal att bygga bössa av. Funderingarna cirkulerar främst kring diverse Nerf-lösningar. Riktiga Nerf-gevär den här gången. Inte leksaks-Nerf. Vänta, det där lät inte riktigt rätt...

Nåväl, hittills står det främst mellan tre olika:

Nerf Rapidstrike, för det lite pulse rifle-liknande utförandet. Sjukt snygg, men det kan bli knepigt att fästa sensorkupolen.

Nerf Longshot, även den åt pulse rifle-hållet, även den sjukt snygg. Här i målat utförande.

 Super Soaker Rattler, för den lite mer kompakta kulsprutepistol-looken. Jobbigt är att jag i så fall måste bygga en avtryckare åt den, vilket är svingöra.

Vad som styr i slutändan är dock pris och tillgång, eftersom det inte är toklätt att få tag på billiga Nerf-puffror på den här sidan Atlanten. Något blir det i alla fall, förr eller senare.