Er ödmjuke skribent uppvisar ibland rent gudomliga mängder envishet. Ett exempel på detta är när undertecknad på kvällskvisten får för sig att det jävlar-i-min-lilla-låda är dags att bygga den där Lazer Tag-bazookan, och håller på med sagda projekt till ungefär halv tre på natten. Eller morgonen, beroende på hur pass stor mes man är. Måhända kan några glas rom för mycket ha spelat in vid själva beslutsfattandet, men vi är inte här för att peka finger och döma varandra.
Det vi egentligen är för är att se en kort demonstrationsvideo av sagda bygge, där en jävligt trött Doktor Laser svamlar, försäger sig och försöker förklara vad fan det är han gjort under ett halvt dygn, bortsett från att sniffa smältlim och bränd plast.
Som påpekas i videon saknas en del av de saker jag från början planerat att bygga in; först och främst en blinkande träff-indikator, vilket ju är standard på den övriga utrustningen, liksom anslutningskontakt för externa sensorer. Det första uteblev för att jag insåg mitt i bygget att jag hade slut på nödvändiga komponenter, det andra för att jag helt enkelt inte är helt hundra på hur det genomförs på den här modellen, och jag var inte toksugen på att riskera att sabba den med diverse experiment - Deluxen är en nog så jobbig hynda att transportera till ett annat skal, trots att både batteri-utrymme och sensor-kupol kom "gratis" på den här modellen.
Andra saker som uteblev var en alternativ avfyrningsknapp (som sitter på sidan och är tänkt att användas i mortar-läge), samt ett automatiskt sentry-läge där bössan skjuter av sig självt när den upptäcker signaler från en annan tagger. Bägge uteblev p.g.a. ren slöhet. Jag experimenterade förvisso en del med sentry-läget, men lyckades inte få det att fungera, och gav sedermera upp den delen av projektet, eftersom det skulle krävts en massa extra arbete att montera pipa nr 2, som ju är mottagare för sagda signaler. Mycket annat slarv blev det med den också, avtryckaren känns kass och den nedfällbara kolven kan lossna om man är ovarsam - kanske fixar jag till det när andan faller på, men för tillfället känns den jävligt färdig.
Nu blir det andra bullar, sa bagar'n, sket i ugnen. Eller ja, egentligen blir det gamla klassiska bullar. Old school-bullar. Som bekant har den gode doktorn då tillfälle givits lett några äventyr i rollspelet Call of Cthulhu, samt suttit på andra sidan spelledarskärmen i det mysteriemysiga Götterdämmerung.
Mystiskt så det förslår.
Eftersom det har börjat suga i rollspelstarmen så har undertecknad än en gång börjat gräva ned sig i obskyra manualer och bortglömda manuskript, vilket lett till en liten insikt. Doktor Laser är världens lataste spelledare. Doktor Laser hatar att memorera, alternativt behöva leta upp, regler och tabeller i toktjocka böcker. Det kan gå för sig när er ödmjuke skribent sitter som spelare, och själv inte behöver stå för letandet, men när det är dags att spelleda så föredrar undertecknad att dra reglerna ur sin egen ändalykt snarare än att gå efter det som står i någon dammig 457th Edition Core Rulebook of Mental Damnation +2 (och sedan upptäcka att den eftersökta tabellen finns i spelsupplement nr 2038; Myglarens Handbok). Det är månne också därför som jag hittills bara suttit värd för Call of Cthulhu så här långt, då reglerna är förhållandevis enkla, och äventyren har fokus på ledtrådsletande snarare än taktiska strider med två miljarder olika specialförmågor och regler att hålla reda på. Eller ja, den gode doktorns sjukliga H.P. Lovecraft-intresse har väl spelat in också.
Alla rollspel behöver tentakler.
Call of Cthulhu lider dock av ett annat bekymmer, med hänvisning till min inneboende lathet: att leda ett äventyr kräver enormt mycket förberedelse som spelledare. Eller ja, visst kan man sitta och bläddra i äventyrsbeskrivningen under spelets gång, men det sabbar lätt stämningen - vill man leda ett bra skräckmysterium som inte stannar upp för att man glömt bort att nämna någon liten detalj så måste man ha järnkoll på äventyret. Därför har jag nu bestämt mig för att det är dags att dra igång något enklare, som går att spela lite mer spontant - Nämligen en kampanj i klassisk svärdsvingar-grottforskar-vätteslaktar-trollkarshattar-fantasymiljö. Dessutom har jag bestämt mig för att hitta ett system som är så pass enkelt att det går tokfort att komma igång att spela, det ska i princip gå på en pisskvart att skapa karaktärer och slänga in dem i äventyret.
Jepp, precis den sortens äventyr.
Således har jag de senaste semesterdagarna, istället för att göra något produktivt, grottat ner mig i såväl gamla klassiska rollspel, som nyproducerade tilltag som slängt sig med termen "old school". Gamla Drakar & Demoner från 80- och tidiga 90-talet (som finns att tanka hem som gratis PDF, för den som inte märkt det) var första hållplats, men grundreglerna bestämde jag mig för att överge tillfälligtvis - för många tabeller och siffror för min smak i nuläget, även om det är mycket möjligt att jag skamlöst kommer att stjäla såväl äventyr som spelvärld därifrån i slutändan. Risken finns ju även att jag konverterar till sagda system framöver, när lusten att börja traggla färdighetspoäng och skadebonusar så småningom dyker upp hos de stackars äventyrarna.
Okej, jag erkänner. Dylika handböcker är jävligt roliga att nörda ner sig i när man väl satt sig in i spelen.
Ett bildligt getöga har även kastats på gratisspelet Swords & Wizardry, som är en modern omarbetning av de gamla originalreglerna för Dungeons & Dragons, innan det degenererade till den sörja av miniatyrspelregler och tärningsrunkande som jag fått intrycket av att det är i dagsläget. Jag har ännu inte satt mig in i reglerna som helhet, men karaktärsskapandet går snabbt, och det verkar gå att nörda ner sig djupare för den som vill.
Som sagt. Även spelledar'n ska ha sitt.
Regelmässigt har jag dock hittills fastnat rejält för svenska SagaGames Fantasy! Old School Gaming, som nästan ligger i nivå med spel som gamla Hero Quest när det gäller simpelhet. Hittills har jag bara läst snabbreglerna som finns att ladda ned gratis, så jag vågar inte uttala mig om helheten. Några orosmoment är till exempel att karaktärerna kan kännas lite väl lika varandra eftersom man inte sitter och plockar ut X antal färdigheter och förmågor när man skapar dem, samt att jag inte riktigt vet hur erfarenhetssystemet för att bli bättre fungerar; men som det ser ut nu så lutar det åt ett köp oavsett. Det bör i slutändan inte vara några större besvär att konvertera karaktärerna till valfritt system om behovet skulle uppstå, och av den anledningen kommer jag till att börja med satsa på att försöka spela med Fantasy!:s snabbregler till det första spelmötet - särskilt som sagda spel ju mer eller mindre bygger på att spelledaren ska improvisera fram regler allteftersom det behövs. Helst ska det inte ens behövas rullas en massa tärningar, då mycket bygger på hur spelarna beskriver hur de agerar, en generell princip verkar vara att tråkiga beskrivningar bestraffas och underhållande belönas, vilket undertecknad stödjer helhjärtat.
Rollspelsstrider ska vara som fajterna i Crimson Pirate, annars kan man lika gärna låta bli.
Nu gäller det bara att svänga ihop ett lämpligt äventyr att kasta in äventyrarna i, och låta vansinnet börja...
Nu är det jävlar-i-doktorns-lilla-låda dags att börja bygga laser igen! Igår anlände den här pjäsen:
Mina damer och herrar, Lazer Tag B.L.A.S.T (Battlefield Lazer for All Situations Tactical), ett namn man bara måste älska. Den här raringen kom ut i samband med Lazer Tag-märkets lilla återupplivning under 90-talet, tillsammans med bland annat Lazer Tag Stinger och deras uppsättning av Star Wars Lazer Tag. Givetvis lanserade med ultra-rå-ball-häftiga reklamfilmer: http://www.youtube.com/watch?v=ZRETqXdi4BU
Nu är det således dags att den gode doktorn börjar operera på sin patient, där en Lazer Tag Team Ops Deluxe skall ersätta den i det nuvarande sammanhanget helt inkompatibla elektroniken. Målsättningen är att försöka utnyttja så många av original-bazookans funktioner som möjligt, genom att exempelvis kunna ställa den i mortar-läge (som bilderna visar) och då skjuta genom andra IR-sändare med större spridning, alternativt försöka lägga in den tidigare omnämnda auto-fire-on-lock-modifikationen och förvandla den till en sorts automatisk försvarskanon.
Som synes av bilderna finns även tre IR-lysdioder runt den främre linsen. Även dessa tänkte jag försöka använda i ett läge där bazookan helt sonika får byta roll till någon sorts eldkastare för nära avstånd, då även dessa torde ha kort räckvidd med stor spridning.
Utöver detta tänkte jag förära den lille gynnaren med en funktion för automatisk omladdning, för att kompensera för det faktum att den är skitklumpig. Dock vill jag ju även försöka ordna så att man kan använda mina externa sensorer även till den här, vilket blir knepigare eftersom LTTO Deluxe inte är byggd med något dylikt i åtanke, till skillnad för de modeller jag hittills använt, men nog fan ska det gå på något vis.
Laserproduktionen har än en gång stannat upp. Delvis på grund av att undertecknad fortfarande väntar på att en viss laserbazooka ska anlända, och delvis beroende på en viss motivationsbrist. Det är svårt att hitta inspirationen till nya laserbyggen när man inte ens får tillfälle att spela med sina tidigare kreationer. Istället har er ödmjuke skribent lagt sin tid på andra förströelser, bland annat har jag slutligen upptäckt den sadistiska charmen i Dark Souls. Det förbannade spelet har redan efter någon timme dödat mig fler gånger än något annat modernt spel, utan att jag för den skull sopat kontrollen i golvet. Det är svårt att sätta fingret på det, men det är något med spelets svårighetsgrad som gör att man hela tiden vill försöka en gång till, och man är nöjd om man lyckas bara lite bättre än förra gången. Som TV-spel brukade vara förr i tiden, innan de förvandlades till ett enda långt tutorial.
Som sagt.
Ett annat spel som den gode doktorn kom sedvanligt sent till festen för är Torchlight 2. Diablo-kloner har en tendens att vara beroendeframkallande, och den här är inget undantag. Utforska. Knacka monster. Hitta prylar. Bli starkare. Upprepa ad infinitum. Eller ja, tills spelet tar slut eller man tröttnar, vilket som händer först. Skojsilojsigt är det hur som helst, och lagom avslappnande för hjärnan. Jag stödjer dessutom alla spel som går att spela med en hand eftersom det innebär att jag kan hålla en kall pilsner i den andra.
Klickparty.
Utöver dessa två virtuella tidsfördriv har jag även sett till att skaffa en hel säck med rollspel till kryssboxen, så jag har ju att göra framöver. Men det är inte bara halvgamla rollspel som betas igenom; ett praktfynd på GOG.com var gamla skräckskjutaren Clive Barker's Undying, som jag blir lite mer kär i för varje gång jag startar upp. Helvetesmonster, ockulta mysterier och en enorm herrgård att utforska, det faller mig helt i smaken. Särskilt som jag är på tok för korkad för att lyckas komma någonstans i spel som Alone in the Dark och dess gelikar.
Jag har också min turflinta med när jag ska övernatta i hemsökta hus.
Med andra ord har jag att göra i sommar. Och för den som får för sig att gnälla på att jag sitter inomhus under finsommaren säger jag bara; fuck you, jag har balkong och laptop.
