Det här kan ha varit den kanske mest improduktiva veckan i Doktor Lasers historia, vilket inte vill säga lite. Nu hade undertecknad visserligen inga stora ambitioner, men åtminstone så var ju tanken att antingen skriva lite, bygga på Halo-geväret eller i alla fall komma någonvart med den kavalkad av litteratur som hemsöker bokhyllorna. Vad har då undertecknad åstadkommit?
Halo-geväret ligger där det senast blev lämnat; övergivet, besudlat och sönderplockat i atomer. Vissa tekniska omständigheter har lett till att jag än en gång ändrat mig och bestämt mig för att stoppa in elektroniken från en Phoenix LTX i det istället. Stora framsteg. Djävulskt stora.
Skrivandet då? Inte en textrad så långt ögat kan nå. Inga skräcknoveller. Inga rollspelsäventyr. Inga seriemanus. Nada. Eller jo, förresten, en påbörjad sångtext om folk som kommer hem till en och dricker upp ens sprit, men det projektet förblir tills vidare oavslutat.
Läsning då? Pffft! Jag vill minnas att jag läste ut Joe Golem and the Drowning City någonstans där i smeten av ihopflytande arbetsdagar, men det kan lika gärna ha varit förra veckan. Den var tyvärr rätt så intetsägande i slutändan. Ytterst liten variation i Mignolas illustrationer och en äventyrshistoria som var sådär. Snarast kändes den som en upptakt till en längre bokserie, men mig veterligen är inga uppföljare planerade. Positivt är dock att jag gjort slag i saken och äntligen börjat ta mig igenom en Stephen King-bok, närmare bestämt Det.
Undertecknad har ju ett lite speciellt förhållande till Stephen King, vars skräckverk i mångt och mycket varit en stor del i ens uppväxt, men sällan på ett helt direkt sätt - och då främst i filmform. Det är först på senare år som jag börjat se hela Stephen King-baserade filmer i en linjär följd; ty i min barndoms glada dagar, då en snabb Internetuppkoppling inte betraktades som en självklar del av livets nödtorft och longplay på VHS uppenbarligen var någon sorts science fiction, var det inte direkt möjligt att se alla filmer man av en tillfällig nyck önskade att se. I synnerhet inte när filmerna kom i form av mini-serier på TV där man kanske såg första och sista avsnittet, men missade någon del i mitten. Eller började titta någonstans mitt i, såg en repris av första avsnittet och på något halvmystiskt sätt lyckades hoppa in mitt i slutscenen nästa gång man slog på TVn. Just det förfarandet kanske inte är så konstigt i fallet TV-serier, men att jag till och med lyckats med det med filmer som The Shining och Lida är på något sätt en imponerande bedrift - fråga mig bara inte hur.
En annan konsumtionsvariant, som särskilt präglade den tidiga barndomen, var återberättandet. Någon hade sett till exempel Det eller Jurtjyrkogården och återberättade varje smaskig detalj som var värd att nämna, vilket inte bara gjorde det i stort sett onödigt att se filmen eftersom man redan visste allt som skulle hända, utan det bidrog också till att bygga upp en sorts mytbildning kring filmerna - en mytbildning som är betydligt mer påtaglig när man inte bara kan klampa in på valfri streamingtjänst eller piratsida om man prompt får lusten att betrakta legenden med egna ögon. Det här gällde förvisso alla typer av blodisande skräckfilmer, men av någon anledning så stod Stephen King som ansvarig för merparten av dem. Hur som helst så innebar den här processen att den stund då man till slut kommit över en illa tilltygad VHS-kassett och slutligen fick se själva filmen närmast tedde sig som ett religiöst ögonblick. Så här i efterhand vill jag dock minnas att Children of the Corn inte riktigt var så häftig som den lät.
Nåväl, nog med det här raljerandet. Jag har böcker att läsa, skräp att skriva och bössor att bygga. Tills vidare säger jag auf Wiedersehen och tack för fisken!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar