The ones that bump back

Monster har alltid fascinerat människor, och alla mänskliga kulturer bär på historier om vidunder, gastar och odjur som gör livet surt för sin omgivning. Från antikens gorgoner till medeltidens drakar och dagens godzilla-filmer, så finns en uppenbar lust att projicera och koncentrera sin tids rädslor och farhågor i något konkret men ändå fiktivt. Populärkulturens nördigare skrymslen i synnerhet genomsyras ju av monster och fantastiska varelser, och flertalet bloggar och podcasts har gjorts på temat monster; Monsterpodden och Öppethusgruppens MonsterFajt, för att nämna några.

Därför tänkte undertecknad istället ta en titt i den andra änden av spektrumet. Lika länge som det har berättats om monster, så har det även berättats om hjältar som söker upp och dräper dem. Perseus kapade skallen av den fruktansvärda Medusa och räddade fagra prinsessor från havsmonster i de gamla grekernas mytologi, Beowulf slet armarna av träsktroll och kläckte klämkäcka one-liners på klingande göteborgska (i mitt huvud åtminstone) i den medeltida dikten med samma namn, och under 1990-talet slaktade Buffy vampyrer och demoner mittemellan mattelektionen och cheerleading-passet. Således kommer den gode doktorn under en tid framöver att ägna några inlägg åt att dissekera monsterjaktens ädla konst. Inledningsvis tänkte jag att vi skulle ta en titt på tre av mina egna favoriter när det kommer till slaktandet av övernaturliga fasor, hämtade från film, litteratur och TV-spel.

Edward Carnby
Han är välklädd, har en spexig mustasch och ett kantigare ansikte än Gary Busey. I alla fall om vi snackar om de tre första titlarna i Alone in the dark-serien (och allt annat vore otänkbart).

Egentligen är Carnby en privatdetektiv på dekis som gör misstaget att ta sig an helt fel fall. När han undersöker ett mystiskt självmord på Derceto-gården brakar helvetet löst och han blir ansatt från alla håll och kanter av alla möjliga sorters slemmiga monster med alldeles för många tänder. Hur hanterar han då situationen? Stoiskt och pragmatiskt så klart. Han slår monstren på käften, laddar hagelgeväret och styr upp situationen. Allt utan att säga ett enda ord i onödan eller ens skrynkla till kostymen.

Nu har måhända Carnby inte mycket till personlighet, men det är uppenbart att vi har att göra med en karl med resurser. Hur smyger man sig in i ett hus fullt av maskingevärsbeväpnade zombie-gangsters? Man klär ut sig till jultomten, vad fan trodde ni!?

Hur tar man sig an en hemsökt spökstad i vilda västern? Med ett gatling-gevär, så klart!

Han bekämpar såväl spökpirater som zombies och tentakelmonster, och tycks på något mirakulöst sätt hålla sig vid sina sinnens någorlunda fulla bruk under hela processen. Bortsett från tomtegrejen då, möjligtvis. Med andra ord så är han helt enkelt en hård jävel. Nämnde jag att han har mustasch?


Lord Henry Baltimore
På tal om hårda jävlar så är det dags att ta en titt på en annan av mina utvalda favoriter, nämligen Mike Mignolas och Christopher Goldens seriekaraktär Lord Baltimore. Han är en krigsveteran från ett första världskrig som avbrutits i förtid och istället ersatts av en världsomspännande pestsmitta, där plötsligt vampyrer och allsköns demoner börjat härja i Europa. Lorden själv sitter fast i en evig vendetta med en vampyr som han jagar land och rike runt, vilket resulterar i att han mer av händelse även slår ihjäl en hel bunt andra vidunder som härjar runt i ruinstäder och gotiska slott.

En stor del av det som gör att jag gillar Baltimore är att man verkligen inte sparat på krutet för att göra honom till en ball jävel. Istället för att hålla igen på klyschorna så har man istället bara öst på. Han har träben. Han bär omkring på en vapenarsenal stor nog att beväpna en mindre bananrepublik. Han har en jävla harpun. Karl'n är mer eller mindre en korsning mellan Django och kapten Ahab - och det är hårda karlar det.

Vidare så förekommer ju även ett flitigt användande av det klassiska Nietzshceianska temat "Om du stirrar in i avgrunden länge nog, så kommer avgrunden att stirra tillbaka på dig", där Lord Baltimore blir mer och mer som de monster han jagar, när hans besatthet tar överhanden.

Det ska väl erkännas att en stor del av min förtjusning för Lord Baltimore består i att serierna om honom utspelar sig i en alternativ mellankrigstid. Jag hyser ju en fascination för eran ur både estetisk och historisk synpunkt, och valet av tidsperiod resulterar ju dessutom i en beväpning som innehåller allt jag i pojkaktig anda tycker är häftigt. Det vill säga svärd och stora revolvrar. Jag antar att jag är lättflörtad.

För det mesta får Baltimore ägna sin tid åt att slakta vampyrer, men de är som nämnts inte de enda ogudaktiga tingestar som väckts till liv av krigets och pestens vanvett. Häxor och uråldriga gudar ingår även de på menyn. En personlig favorit är den gamle teosofen och bluffmakerskan H.P. Blavatsky som vid ett tillfälle återväcks från de döda, betydligt ondare än vad hon nog var i verkligheten...

Rupert Giles
Sist och fysiskt sett minst så tar vi den som trots allt nog får räknas som min absoluta favorit. Rupert Giles från Buffy the vampire slayer. Nu är det förvisso Buffy själv som står för merparten av jagandet och dräpandet i den gamla TV-serien, men ytterst sällan utan att Giles fått göra en djupdykning i världshistoriens mest esoteriska gymnasiebibliotek, identifiera hotet och lägga upp en plan som en viss kaxig tonårstjej struntar i att följa i slutändan.

Giles har betydligt mer gemensamt med Dracula-romanens Van Helsing än senare filmers och TV-spels tolkningar av karaktären. Istället för att direkt bekämpa det oförståeliga och otroliga hotet med eld och stål, så undersöker, kartlägger och planerar han systematiskt och noggrant. Han analyserar sin fiende och agerar pragmatiskt och eftertänksamt.

Vidare bör nämnas att TV-serien om Buffy nog får räknas som en av huvudskurkarna när det gäller att indoktrinera den undertecknad till att hysa en sjuklig fascination för gamla suspekta böcker, och Giles är så klart spindeln i det mästerligt vävda nätet.

Konservativ men alltjämt förstående så får den gamle räven stå ut med att hantera en vampyrjägare som hellre vill hänga på tonårsfester än att spöa helvetesdemoner, vilket han gör med hjälp av torr brittisk humor och en ängels tålamod. Och whisky.

Sitt stelt akademiska yttre och vänliga sätt till trots, så är även Giles en hård jävel innerst inne. I sin ungdom var han en stökig gängmedlem som dessutom sysslade med svartkonst, vilket påminner en del om John Constantine, känd från Hellblazer. Vidare är han inte finare än att han hotar, spöar eller rakt upp och ner kallblodigt mördar de som hotar Buffy och andra som står honom nära.

Det är väl kanske just det som gör Giles till min favorit, både i Buffy the vampire slayer, och bland alla monsterslaktare generellt. Under seriens gång hinner han uppvisa mänsklighetens bästa och sämsta sidor. Från vänlighet till våldsamhet, från självuppoffring till självdestruktiv egoism. Och så har han en hel bunt häftiga böcker också.

Självfallet finns en hel uppsjö av fantastiska monsterjägare i vår populärkultur som alla bidragit till att förgylla min fritid; Hellboy, Kronos, Mulder och Scully, för att nämna några, men jag tänkte inte uttråka den eventuelle läsaren genom att gå igenom alla, ni får helt enkelt nöja er med de här tre.

Nästa gång jag tar upp ämnet tänker jag istället gå närmare in på mitt och Giles favoritområde, nämligen böcker. Vilka böcker, verkliga såväl som fiktiva, är essentiella i den seriöse monsterjägarens referensbibliotek? Tills dess säger jag auf Wiedersehen!

Bibliogerontofili

Efter att ha återhämtat sig från valborgshelgens hedniskt vederstyggliga och ogudaktiga spritrus så har det återigen blivit dags för den gode doktorn att uppvisa sina senaste fynd till det privata biblioteket. Som inte en jävel rör. För det är mitt.

Först och främst dagens överkomst, som får sägas vara ytterligare en kusin i släkten folklig snusklitteratur, tillsammans med Brudprovaren och Ryska erotiska folksagor; nämligen Osedliga historier. Den här boken är dock inte riktigt lika specifik som sina avlägsna släktingar, som speciellt riktar in sig på just snuskiga folksagor.

Snarare tycks det röra sig om en salig blandning av Bellman-texter och fräckisar, med ett par svenska folksägner inslängda någonstans i mitten. Det återstår att se hur väl den står sig i sällskapet, men det är ju alltid skoj att få nytillskott till Bibliotheca Infernalis snusksektion. Jag återkommer när jag tagit mig an att läsa åbäket.

Nåväl, till aftonens huvudakt! Det är nämligen så att undertecknad satt nytt personligt rekord. Måhända inte i antal böcker ihoptryckta på samma yta, utan snarare i högsta ålder på en bok. Visst, jag har ett gäng böcker vars innehåll visserligen är facsimilutgåvor av medeltida dravel, men här rör det sig om en bok som är tryckt år 1748. Sug på den mögelkaramellen!

Boken i fråga är dessutom av ett slag som passar mycket väl in i samlingen, med tanke på undertecknads smak för hedniska riter och generellt mytologiserande, boken är nämligen ett mytologiskt uppslagsverk.

Lexicon mythico-historicum. Smaka på den titeln. Nu har jag visserligen redan en uppsjö av moderna verk på mer eller mindre exakt samma område, men det är ju något särskilt med gamla gulnade papper med oläslig frakturstil.

Att det dessutom är en bok med handskrift i innerpärmarna är något som gör det hela ännu lite mer spännande för min del, ty så länge innehållet in förstörs så anser jag att det ger boken karaktär. Särskilt när texten i fråga är mer eller mindre oläslig...

Hyllorna med gamla mustiga volymer av mer eller mindre ockult karaktär fylls sakta med säkert, men det finns mycket kvar att släpa hem. Målsättningen är ju dock att kunna säga till en intet ont anande besökare att vederbörande nog inte borde läsa ur den där boken, because:

Det var allt för närvarande, tills vidare säger jag auf Wiedersehen!