tisdag 11 augusti 2015

Läsning för de ännu levande

Innan Sam och Dean Winchester insåg att allt som en monsterslaktare med självrespekt någonsin behöver veta om farorna som lurar i natten står att finna på Internet, så var man tvungen att gräva igenom hyllmeter av mögliga böcker för att ta reda på vad man handskas med och hur man har ihjäl det. Det är något som såväl Buffy som varje Call of Cthulhu-spelare digert fått erfara. Även om Buffy hade fördelen att kunna lämpa över researchbördan på sina stackars gymnasiepolare. Den här gången fokuserar vi således på de uråldriga luntor, både reella och fiktiva, som självutnämnda godhetsapostlar använt sig av för att hålla reda på hur man bäst trakasserar Helvetets infernaliska underhuggare.
Slayer Handbook
Från Buffy the Vampire Slayer
Störst går först, och Buffys fiktiva lunta torde räknas som en av de största, då det rör sig om en samling instruktionsböcker i hur man handskas med helvetets hantlangare som dyker upp vid flertalet tillfällen under seriens gång. Enligt seriens eget narrativ rör det sig om ”människans absolut första försök att nedteckna och kodifiera magins lagar”, vilket torde innebära att källhänvisningen är värdelös och trovärdigheten lika solid som Rudbecks Atlantica. Å andra sidan gjorde sig väl inte Buffy känd för att följa instruktioner i slutändan, så bokens antagna behov av korrektur innebar kanske inget större bekymmer.

Vill man således ha en instruktionsbok i hur Slayers handskades med övernaturliga vidunder i mer eller mindre förhistorisk tid så är det alltså TheSlayer Handbook som gäller. Om den nu mot alla odds skulle manifestera sig självt utanför 90-talets mest ikoniska TV-serie om vampyrer.
Dictionnaire Infernal
Av Collin de Plancy, publicerad för första gången 1818
Mig veterligen finns boken dessvärre inte publicerad på något annat språk än originalets franska, men titeln talar sitt tydliga språk. Dictionnaire Infernal är alltså ett uppslagsverk rörande demoner, häxor och dylika svavelosande företeelser. Trots att inte allt för många lär ha läst originalet, har nog desto fler kommit i indirekt kontakt med innehåll från 1863 års utgåva i form av Louis Le Bretons illustrationer av flertalet av helvetets namngivna demoner.
Uppslagsverket blir alltså lite av en checklista över helvetets ”vanliga misstänkta”, då demonerna och deras hierarki beskrivs, och således en nödvändighet för monsterjägare som tänker tampas direkt med ondskans överhuvuden. Dessvärre kan jag inte komma på någon till ämnet relaterad film eller serie som verket över huvud taget nämns i, förutom The Ninth Gate. Men för den som behärskar franska, eller bara vill betrakta de gulliga illustrationerna, så finns den att beskåda i digital utgåva här.
The Vampire: His Kith And Kin
Av Montague Summers, publicerad 1928
Augustus Montague Summers var vad man i mina hemtrakter skulle ha kallat en riktig jävla tomte. Han trodde på vampyrer och varulvar, och höll fast vid att häxprocesserna inte var så jäkla dumma trots allt. Åtminstone utåt sett. För oss som är förtjusta i suspekta böcker om övernaturliga och ockulta ämnen har han dock sett till att bidra med en rejäl guldgruva av material. Förutom att översätta ”klassiker” som Malleus Maleficarum och koka ihop diverse mer eller mindre lyckade försök till att beskriva häxeriets historia så skrev han även boken The Vampire: His Kith And Kin.
I The Vampire får läsaren bekanta sig med vampyrens ursprung och igenkänningstecken, liksom de sätt med vilka man förgör de odöda gynnarna. Med andra ord är boken ett måste för den vampyrinriktade jägaren med smak för östeuropeiska adelsmän.
Montague slutade dock inte där, han skrev ännu en bok om vampyrer, samt en om varulvar, så hans verk torde vara att betrakta som grundläggande kurslitteratur för den aspirerande monsterslaktaren. Vidare är han, som redan nämnts, ansvarig för att ha tillgängliggjort nästa objekt för en modern läsekrets. Den som vill plöja igenom The Vampire finner den här.
Compendium Maleficarum och Malleus Maleficarum
Av Guazzo 1608 respektive Kramer 1486
Här har vi två rejäla godbitar från mindre upplysta tider. Båda två finns översatta till engelska av Montague Summers, och behandlar hans hatobjekt nummer ett, nämligen häxor. I synnerhet Malleus Maleficarum, Häxhammaren, har ett dåligt rykte, då den ansetts ligga till vetenskaplig grund för häxprocesserna. Ni vet, de där perioderna i mänsklighetens historia där man fick folk att bekänna samröre med djävulen genom att tortera skiten ur dem. Häxhammaren innehåller delvis så att säga ”vetenskapliga bevis” för häxeriets existens, samt utförliga beskrivningar av hur man förhör häxor för att kunna juridiskt lagföra dem. Det låter ju snofsigt och fint tills man inser att ”förhöra” innebär att tortera fram en bekännelse eller uppsamla tillräckligt med bevismaterial för att kunna döma den misstänkte ändå. Visste ni förresten att förnekelse är ett bevis på att den misstänkte är en häxa? Jepp, det var ungefär på den nivån man genomförde utredningar på den tiden. Och det där med att juridiskt lagföra? Ja, det slutade ju i regel med halshuggning och bålbränning. Kul för hela familjen.
Compendium Maleficarum är i sin tur mer av en djupdykning i vad häxorna och smådjävlarna ”de facto” har för sig, och fungerar mer som en fältguide för häxjagaren för att snoka reda på en potentiell djävulsbolare.
Monsterjägaren som är ute efter mer demoniska otyg och dess mänskliga underhuggare gör således bäst i att införskaffa ett exemplar av bägge dessa vedervärdiga volymer, samt med fördel lägga in sig själv på valfri psykiatrisk klinik eftersom det bevisligen varit en dålig idé att följa instruktionerna i dem.
Von Junzts Unaussprechlichen Kulten
Från Robert E Howards Children of the night och The Black stone, m.fl.
Lovecrafts Cthulhu-universum är sprängfyllt med uråldriga förteckningar över ännu äldre ondska. Unaussprechlichen Kulten är ett av Robert E Howards bidrag till Cthulhu-mytologin, och är en förteckning över flertalet okristliga kulter och de riter de utövar för att kontakta diverse demoniska vidunder från andra dimensioner. Von Junzts svarta bok lämpar sig således snarare för mer förebyggande monsterjägare som jagar människorna som åkallar monstren, och är därmed en nödvändighet för den som inte vill att De Gamle™ ska komma tillbaka och tugga i sig mänskligheten inom den närmaste tiden. Den stora nackdelen är väl att dess läsare har en tendens att bli vansinniga av de kosmiska insikter den ger, men man kan inte få allt här i världen.
Avslutningsvis kan vi ju även passa på att nämna några bubblare, som dessvärre inte får nämnvärt med utrymme idag. I serierna om Viktor Kasparsson hittar lösningen på sina ockulta problem i Övertro och Trolldom, som ju verkar vara ett alldeles utsökt kompendium av övernaturligheter. Evil Dead-filmerna å sin sida kretsar ju kring den ondskefulla Necronomicon Ex-Mortiis, som har en tendens att åkalla odöda helvetesdemoner vid namn Deadites. Den har dock även den förlåtande egenskapen att kunna skicka tillbaka dem också, så om inte annat kan den vara bra att ha i förvar inför en riktigt dålig dag.
Det får räcka för den här gången. Nästa gång vi återvänder till ämnet monsterjakt så ska vi ta oss en titt på monsterjägarens verktyg, WMD, Weapons of Monster Destruction, så att säga. Till dess säger jag auf Wiedersehen!



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar