Av inläggsfrekvensen på bloggen den senaste tiden torde de flesta kunna utläsa en av två saker; antingen har den gode doktorn jättemycket för sig och hinner således inte skriva om alla sina bedrifter, eller så finns det ingenting att skriva om. Dessvärre ligger det senare alternativet närmast sanningen. Det enkla och trista svaret till detta är att jag saknar lust att göra något värt att rapportera om. Större delen av min lediga tid går åt till att se halvdassiga TV-serier och gamla westernfilmer från min barndom.
Lasersamlingen står mest och samlar damm, och att tar redan alldeles för mycket plats som det är, utan att jag bygger några nya infraröda dödsmaskiner. Ska sanningen fram så är jag bra sugen på att avyttra den och bli av med åbäket en gång för alla. Även om jag ens skulle vilja bygga fler makalösa mackapärer så har jag slut på idéer, det mesta känns gjort nu.
Lika illa är det på spelfronten, såväl analogt som digitalt. Jag har en hel radda med spel som bara väntar på att bli spelade, men jag har ingen ork till att koncentrera mig på någondera i några längre perioder. Det leder i sin tur till att det över huvud taget är svårt att komma igång att spela något alls, eftersom jag vet att jag bara kommer att hålla på en kort stund och inte leva mig in i det. Jag orkar inte spela eftersom jag inte orkar sätta mig in i spelen, och det är inte värt att spela när man inte är insatt. Det luktar cirkelresonemang lång väg, men så är det. Precis som med laserskrotet så börjar jag fundera på att avyttra flertalet spel, trist nog.
Övriga kreativa utsvävningar ska vi inte ens tala om. Jag har åtaganden som måste bli gjorda, och idéer jag gärna vill genomföra, men som jag i nuläget känner absolut noll procent driv att ägna mig åt. Försöker jag teckna så blir jag snabbt frustrerad och missnöjd med resultatet innan det ens är tillnärmelsevis färdigt, vilket inte är allt för förvånande då bytet från serieutbildning till Svensson-arbete snabbt tog död på orken att teckna regelbundet. Ett par år senare har allt man lärt sig krupit och gömt sig i en hjärncell och tappat bort nyckeln. Effekten blir ungefär densamma om jag försöker mig på att skriva. Även om jag har en idé att spinna vidare på så kör jag fast i processen, blir förbannad på mig själv och kasserar idén. Att över huvud taget försöka läsa en serie eller en bok kräver en oproportionerligt stor viljeansträngning nu, i synnerhet med tanke på att jag kunde ödsla hela veckor på att läsa taskiga fantasy- och science fiction-romaner när jag var yngre.
Det låter som en jävla massa ursäkter för att man inte får något gjort, eller hur? Det är det också. Men det är ursäkter som bottnar i ett problem som har grävt sig in och infekterat allt jag tar mig för nu för tiden. Jag vill ingenting längre. Fan, om någon frågade mig för fyra år sedan vad jag ville bli så svarade jag "serietecknare" utan att tveka. Oavsett hur jävla efterblivet folk tyckte att det lät så höll jag fast vid det. Men efter att ha manglats i maskineriet i vad som känns som en mindre evighet så har jag ingen aning längre.
Jag hade dock tänkt ta nya tag. Komma igång igen efter nyår. Kicka igång en webbserie eller skriva blodisande skräcknoveller, men universum behagade ju servera mig och min familj en rejäl jävla bajsmacka med tillhörande slag under bältet kort efter årsskiftet, så allt kom av sig. Tåget spårade ur kort efter att lokföraren fått upp ångan.
Så nu sitter jag här, fast i någon sorts kvasiexistentiellt limbo, i drastiskt behov av förändring för att ta mig vidare. Men istället klamrar jag mig fast vid gamla, välkända snuttefiltar som ger någon sorts illusion av trygghet. Som halvdassiga TV-serier och gamla westernfilmer från min barndom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar