Rastreflektioner

Efter en sällsynt händelserik helg i goda vänners lag med påföljande återgång till vardagens obevekligt snurrande kvarnhjul så är det lätt att man blir nostalgisk, tillbakablickande och betänksam. Man inser att bloggens uppkomst sammanfaller ganska väl med avslutningen av utbildningen i Gävle och flytten till Uppsala. Det har alltså gått lite drygt två år sedan undertecknad började rapportera om barnsliga laserbyggen och suspekta spel. Det innebär också att det snart gått två år sedan jag började spelleda rollspel i en polares inpyrda lägenhet.

Man får en lätt ambivalent inställning till det hela. Dels inser man hur många saker omkring en som har förändrats. Man träffar inte sina vänner särskilt ofta längre. Man lägger inte lika mycket tid på saker man tidigare tyckte var det roligaste i världen. Man upplever att åren springer ifrån en. Samtidigt skaffar man nya intressen som man inte riktigt hade räknat med att någonsin bli insyltad i, och gör drastiska omvärderingar av vad man tycker det är värt att lägga sina timmar, dagar och veckor på. Men det är väl så tillvaron är. Jag lär nog inte bygga några fler infraröda kanoner eller marathonspela datorspel tills ögonen blöder, men istället kommer jag förhoppningsvis att slunga mängder med bly med gamla svartkrutsrökare och hitta intressanta anekdoter i gamla lokalhistoriska luntor med gulnade blad.

Trogen mitt konstanta tillstånd av att leva i tvåårscykler så börjar det barka åt förändring igen. Snart är det dags att flytta till en ny lägenhet, och jag gör mitt bästa för att rensa ut gammal bråte som inte kommer till någon användning, samtidigt som jag planerar för att fylla på med annat gammalt rammel. Framför allt fler böcker. Det spelar ingen roll hur mycket tid som går. Jag kommer alltid att samla på mig de där förbannade böckerna. Kanske jag till och med bestämmer mig för att få tummen ur och försöker hitta en spelgrupp i Uppsala, men det får framtiden utvisa.

Nog reflekterat för min del, nu säger jag auf Wiedersehen.