Övernaturliga oegentligheter i doktorns bibliotek

Att gräva runt bland gamla böcker på antikvariat är en av undertecknads absoluta favoritsysslor, och det är sällan jag återvänder till lyan utan någon mer eller mindre obskyr lunta innehållandes gudarna vet vilka underligheter. Den här gången har jag rotat runt på digitala antikvariat, och min vana trogen gjort ett antal fynd som jag av en eller annan anledning finner intressanta. Vissa för att de helt sonika relaterar till min hembygd, andra för att de har en intressant historia.

Folksägner från Hälsingland innehåller, inte helt oväntat en samling skrönor från mina hemtrakter, om jättar, spöken och gömda skatter. Jag har ännu bara ögnat igenom den, men det är ett tunt häfte som jag nog snart tar mig igenom. Kvällsläsning är en aktivitet som lär öka markant för undertecknad nu när hösten bitit sig fast i riket.

En annan lunta som jag är ytterst nöjd över att ha fått tag i är Svenska Småsaker från 1870. Den består av en samling blandade anekdoter av mycket varierad natur, men den del som är intressant för egen del är den andra delen i boken, som går under titeln Svensk Mystik. Det är en bok som även kommit ut som faksimilutgåva i modern tid, men det är alltid lite mer av en upplevelse att bläddra i sköra, gulnade blad med 150 dryga år på nacken.
Svensk Mystik får nog ses som lite av ett standardverk när det gäller svensk folktro, då den samlar skrönor och vandringssägner om våra mest kända oknytt, odjur och omänskliga odågor. Skogsfrun, Näcken, tomtar och troll, gastar, gengångare och mylingar, ja allt mellan himmel och jord som våra förfäder varit rädda för när elden falnat i skogskojan.

Utöver dessa behandlar den även andra tvivelaktiga ämnen som alkemi, spådomar och det mest ondskefulla som våra fäders fäder kunde tänka sig; självaste antikrist. Om det finns någon bok som hör hemma hos en svensk fantast av det ockulta och övernaturliga torde det således vara den här, och jag ser verkligen fram emot att ta mig igenom den.

Sist, men inte minst, har jag fått tag i något som man på sätt och vis kan kalla Sveriges svarta bok, om man vill göra en Lovecraftiansk referens. Petrus Gaslanders Beskrifning om Svenska Allmogens Sinnelag och Seder, Västbo Härad, Småland, är en bok som är mycket sällsynt i originalutförande. Undertecknad valde fattigmansvägen och köpte en faksimilutgåva.

Originalet gavs ut 1774, och har är ett arbete av kyrkoherden Petrus Gaslander och till viss del hans son Johannes. Vad jag förstått så rör det sig om en ganska brokig sammanställning av seder, bruk och vidskepelser bland den småländska allmogen. Det som gör boken intressant är anledningen till dess sällsynthet och därav följande rykte.
Jag citerar från Herdaminnen Burseryd: "Även författade han flera "manuskripter, som han genom trycket ärnat låta bliva allmänna". Ett av dessa var utan tvivel den utmärkta beskrivning om allmogen i Västbo och dess seder och vidskepelser, som ej offentliggjordes förrän 1774 och som av Wieselgren och andra författare tillskrivits sonen. Denne har tydligen överarbetat faderns manuskript och befordrat det till trycket. Enligt Wieselgren lär han vid ett prästmöte av biskop Osander ha fått offentliga förebråelser härför, varöver han blev så förtörnad, att han uppbrände alla tillgängliga exemplar av boken."
Efter att boken utgivits jagade en av upphovsmännen alltså ifatt på så många exemplar han kunde och brände upp dem. För den som läst August Derleths (och delvis H.P. Lovecrafts) Odjurets Torn så är det en intressant, verklig parallell till den fiktiva boken Thaumaturgical Prodigies in the New-English Canaan, som går ett liknande öde till mötes efter en lokal fejd. Men de Lovecraftianska likheterna slutar inte riktigt där.
Just för att boken brändes fick den sedermera rykte om sig i trakten om att egentligen vara en svartkonstbok, alltså en bok som beskrev de hemliga metoder varigenom man kunde utöva trolldom och häxeri. Egentligen brändes den nog framför allt för att någon inte riktigt kunde stå ut med att se sitt verk utstå spott och spe, som i sin tur mest tycks ha grundat sig på gammalt hederligt klassförakt för svenska bönder. Eller som en recensent lär ha uttryckt det, om man ska tro ett antikvariats beskrivning av ett originalexemplar; kritikern menade att författaren endast "sammanrafsat alt det sladder, som någonsin passeradt igenom gamla käringars mun emellan lappska fjällen och Öresund."

Huruvida boken i fråga innehåller några övernaturliga hemligheter återstår att se, förutsatt att jag tar mig tid att försöka läsa den. Dess blygsamma sidantal till trots lär det bli en tung läsupplevelse. Frakturstil och 1700-talssvenska är inte att leka med, men ingen har sagt att bildning ska vara lätt.

Oavsett vilket lär boken och dess historia utgöra gott stoff till framtida skräckhistorier, i synnerhet om jag får för mig att göra slag i mina planer på att sätta ihop någon sorts buskis-skräckis med allehanda ohyggliga onaturligheter. Cthulhu i Knohult, någon?
Det får räcka för den här gången, tills nästa gång säger jag auf Wiedersehen!