Ett av mina mål i livet är att ha ett välfyllt, överdimensionerat och tämligen udda privat bibliotek. De senaste veckorna har således i stor utsträckning ägnats åt bokjakt. Likt en litterär Indiana Jones har undertecknad dammsugit såväl fysiska som digitala antikvariat efter intressanta skrifter, och efter idogt sökande kan jag nog våga påstå att jag påträffat en smärre skattkammare. Som bekant är jag svag för texter som rör folktro och -loristik i allmänhet, och dylika ting rörande min hembygd i synnerhet. Som av en ren slump har jag nu, genom ett impulsköp via Bokbörsen, kommit över den största samlingen uppteckningar av skrock, folkmedicin och vidskepelse från hemtrakterna som jag hittills sett i tryck. Visst finns det många sägner och berättelser där ute, men sällan samlade på samma ställe. Boken i fråga är H. Hauges Smältgummor, trollgubbar och andra kloka. Den innehåller en samling uppteckningar av gammal skrock, folkmedicin och slikt från flera olika landskap, där störst utrymme lämnas åt Gästrikland, Hälsingland och Jämtland.
Visst innehåller den många upprepningar av samma berättelser, vilket ju är vanligt när det gäller sägner, och flera av dem känner jag igen från andra källor; som till exempel den om hur Ljusdals kyrka fick sitt kyrksilver, men den innehåller även många ruskigheter om lokala trollgubbar och kloka gummor på olika orter som botat sjuka och "förgjort" sina grannar; med andra ord en hel del stoff för ohyggliga spökhistorier när man är på det humöret. Som exempel kan nämnas den jämtländske prästen Tegnander, som sägs ha sysslat med trolldom och begravts med sin svartkonstbok under huvudet.
Extra intressant är dessutom det lilla reportage boken innehåller om smältgummor i Alfta. Att smälta bly över människor var ett sätt att bota alla möjliga olika åkommor. Smältgumman hällde smält bly i en kopp med vatten ovanför patienten. Koppen skulle innehålla delar av den sjukes hår, naglar eller liknande, och när det heta blyet träffade vattnet så fräste och small det, och skulle på så vis "skrämma bort det onda". Därefter skulle patienten gå hem, stänga fönster och dörrar och inte öppna dem mer den kvällen, annars skulle det onda komma tillbaka. Vad som gör det hela lite mer intressant än det övriga är att jag under ett samtal med farsgubben fick reda på att han tydligen tagits till en smältgumma som liten, och mycket av det han berättade stämmer överens med vad som framkommer om smältgumman i reportaget. Mycket spännande, måste jag säga!
Vidare fick jag i samband med detta även höra en del annat som sas om smältgummor och trollgubbar i trakten, ruskiga saker även det, kan jag nämna. Dock så suger jag på den karamellen en tid till, då jag börjar känna mig manad att faktiskt försöka mig på att få ihop någorlunda ordentliga uppteckningar av detta material.
Utöver detta lilla fynd har jag även dragit hem en och annan liten svartkonstbok, vilka jag ännu inte hunnit ögna igenom, samt E. Åshedes Småländska mässingsvapen, som ju berör ett annat av mina favoritämnen; gamla svartkrutsvapen. Men det nördar vi ned oss i någon annan gång. Det är illa nog att behöva ge svaret "svaschtkrut å gamla tröllkäringar" när folk frågar vilka intressen man har. Härnäst ligger jag i högväxel för att få ordning på allhelgonaperiodens omgång av Call of Cthulhu. Tills nästa gång säger jag auf Wiedersehen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar