måndag 15 maj 2017

Hölsterbestyr och en gammal trotjänare (nästan)

Vilda västern-vansinnet fortsätter. Den här gången tänkte jag fatta mig kort och skryta med min bottenlösa uppfinningsrikedom. Alternativt skylta med min totala oförmåga att se vad som finns rakt under näsan. I mitt senaste inlägg angående de paltor jag ämnar vältra runt i smutsen med i sommar så nämnde jag i förbifarten att jag hade mitt på det torra när det gällde hölster. Det var en sanning med modifikation.

Nog för att min Colt Single Action Army har såväl hölster som mer eller mindre matchande patronbälte, däremot har jag haft minst en revolver till som befunnit sig i desperat behov av ett vettigt hölster, tills nu vill säga. Min Smith & Wesson No. 3 Schofield har dessvärre inte gått att bära vid sidan på ett värdigt vis. Den är avsevärt större än min Colt, och dess brytfunktion har gjort att den trilskats genom att hölstret helt sonika öppnat låset när man stoppat ned den, varpå revolvern flyger upp i brutet tillstånd och skickar patroner i alla riktningar när man sedan drar den igen. Inte helt optimalt om man vill använda den i actionskytte och behöver kunna hantera den snabbt. Vad jag förstått så har det här även varit ett problem som Cowboy Action-skyttar haft med dess verkliga förlaga, så jag antar att man kan se det som en realistisk bonus. Samma problem har hängt med även då jag nyttjat den replika av det arméhölster som enligt uppgift användes tillsammans med revolvern när det begav sig.
Det skyddar visserligen revolvern, men är inte särskilt praktiskt för actionskytte.
Nu är bekymret ur världen, i vilket fall som helst. Jag hade nämligen ett annat gammalt hölster liggande som jag inte riktigt haft någon användning för. Nog för att en min Colt passat bra i det, men det har ändå varit överflödigt.

Tidigare obrukat hölster.
 Den tidigare nämnda snilleblixten bestod i att jag helt sonika anpassade hölstret för att passa min Schofield. Ingreppet som krävdes för detta var inte svårare än att jag öppnade stygnen som höll ihop hölstrets nederdel så att den större revolverns pipa fick plats. Därefter passade skjutjärnet som handen i handsken, och helt utan att brytfunktionens låsmekanism påverkas. Nu kan man således beväpna sig med Schofield-revolver på ett vettigt sätt nästa gång det blir dags för Cowboy Action Airgun Shooting.

Där bor hon fint.
Jag saknar visserligen fortfarande ett hölster till min gamla Crosman Shiloh, och lär knappast finna ett som passar med tanke på dess utformning, men man vet aldrig. Utöver hölsterbestyret så har jag återbesökt en gammal trotjänare i hemmaskyttet. Nästan i alla fall. För ganska många år sedan skaffade jag en Dan Wesson-revolver med 6-tums pipa i kaliber 4,5mm, det var en puffra som användes flitigt och som måhända bär en stor del av skulden till min nu rätt så permanenta besatthet av kolsyrerevolvrar. Det skjutjärnet sålde jag för några år sedan, men någonstans på vägen skaffade jag en annan bättre begagnad Dan Wesson, den här gången i kaliber 6mm och med 8-tums-pipa. Bigger is better, som jänkarna säger. Egentligen skaffade jag den som reservdelspistol för att transplantera innerpipa och slikt till någon mer historiskt inriktad puffra, men den blev mest liggande.

Igår fick jag dock för mig att jag ville ha något att syssla med, så jag bestämde mig för att öppna puffran och se om jag kunde installera en hop-up i pipan, alltså en bit gummi som ger airsoftkulorna lite backspin när man skjuter, vilket ska få dem att gå rakare och längre. Huruvida den fungerar vettigt kan jag inte yttra mig om, eftersom jag inte haft tillfälle att provskjuta den utomhus, men jag kunde inte låta bli att rigga upp kulfånget och brassa av några serier med den.

Den åker nog fram igen vid tillfälle.
Avtryckaren är trögare än såväl Colten som Schofielden, kolven är stor och bulkig, och den låter utav fan i jämförelse med dessa; men den sköt tätt för att vara en airsoft-revolver, och jävlar vilken nostalgi-tripp det var. Att dessutom kunna svänga ut trumman för att ladda om kändes som ren science fiction efter att i stort sett uteslutande ha kämpat med Coltens rudimentära laddlucka.

Det var allt för den här gången, men mer dumheter väntar, särskilt nu när man kan börja ana att sommaren står för dörren. Tills dess säger jag auf Wiedersehen!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar